Snabba cash II, som mer eller mindre löst baserar sig på Jens Lapidus romaner Snabba cash och Aldrig fucka upp, inleds stämningsfullt med en bön. Och avslutas med att halva rolllistan elimineras till döds.
Jaja, livet är hårt (för de hårda) och mjukt (för de mjuka) och för den senare kategorin finns det endast minimalt med utrymme i den här filmen.
Snabba Cash II är svidande intensiv, snabb, verkningsfull, dramatisk, stundtals nageltuggarspännande och levererande ett antal mycket trovärdiga rollporträtt av så kallat livsstilskriminella, av varierande etniskt ursprung. Det finns mycket goda orsaker att den kommer att plockas fram och användas som ett sociologiskt dokument om så där 25-30 år, angående den svenska brottsliga verkligheten under det andra decenniet av 2000-talet.
Och som inte heller den första filmen var, så är inte heller detta någonting för dem som framhärdar med att tro att det som predikas i söndagsskolan är en realistisk manual för vår nutid.
Regissören (och delvis manusförfattaren) Babak Najafi har tidigare svarat för det omskakande och mörksvarta familjedramat Sebbe och hans intuitiva känsla för dramaturgiska skiftningar och blottlagda känslor praktiseras, med gott resultat, även här.
Filmen tar upp tråden tre år efter den förra filmen. JW (Joel Kinnaman, lika bra nu som då) ska få permission från kåken för att åka till Stockholm och medverka i försäljningen av en programvara för aktiemarknaden, som han tagit fram under åren i fängelse. När han kommer fram upptäcker han att hans affärspartner har blåst honom.
Kokainkungen Jorge (Matias Varela, närmast overkligt realistisk och trovärdig) anländer tillbaka till Stockholm för en till synes snabb drogaffär, i den maximala sifferklassen. Men den blir i stället både blodig och misslyckad. Jorge finner att han måste omdirigera hela sitt liv och sin tillvaro.
Mahmoud (den alltid lika ypperlige Fares Fares) tjänstgör som underhuggare åt den jugoslaviska maffian. Han hamnar i skuld och åläggs att betala den. Snabbt. Alternativet är döden.
Det här är garanterat hårda män, med sådana mäns värderingar och erfarenheter. De väjer inte för mycket (om något), men samtliga har djupt såriga relationer till sina familjer (främst då mödrarna) som de inte riktigt klarar av att frigöra sig från.
JW:s ber honom bestämt att aldrig ringa föräldrarna igen. Aldrig. Han har gjort dem alltför illa. Jorges mamma ligger för döden och han försöker förtvivlat hinna fram för ett sista farväl. Och Mahmouds syster ska gifta sig och han raserar alltsammans, samtidigt som hans pappa förskjuter honom.
Alla broar är därmed raserade.
Det här är konsekvent starka saker och de kommer alla att gå in i varandra och männens livsval kommer att påverka dem alla. Individuellt.
Och något lyckligt slut kan ni ju bara sluta upp med att drömma om. Men en tredje film; tja, vem vet ?
Det här är i alla fall minst lika kvalificerat och tjärsvart, som i den första filmen om det hårda livet i Stockholms undre värld.
Allra minst.