Stulen barndom. Vanvården på svenska barnhem.
Thomas Kanger
Bonniers
Ny bok
Thomas Kanger, journalist och författare, har arbetat i många år med att efterforska och beskriva hur barn vanvårdats på barnhem och i fosterhem i Sverige. Hans upprörande filmer Stulen barndom och Barnhemmets döttrar, producerade för SVT, har offentliggjort en vårdskandal av gigantiska mått.
I ett efterhandsperspektiv frågar man sig hur detta var möjligt. Varför råkade barnen ut för stryk och allehanda hemska bestraffningar på barnhemmen även långt efter det att aga förbjudits? Varför kollade inte myndigheterna fosterhemmen, där barn kunde hanteras som små slavar, utnyttjade som gratis arbetskraft, och där särskilt flickor drabbades av sexuella övergrepp? Varför togs så många barn från sina föräldrar och placerades på barnhem och i fosterhem? Från 1920-talet till 1980 rörde det sig om över 300.000 barn.
Även om många av dessa frågor väl aldrig kan få tillfredsställande svar, kan den intresserade få barnhems- och fosterhemsbarnens öden belysta i Kangers väldokumenterade och välskrivna reportagebok, Stulen barndom, som bygger på nästan tio års forskningsarbete.
Stulen barndom handlar till stor del om samhällets klasslösa bottenskikt, som Kanger jämför med Indiens kastlösa. Människor som under decenniernas gång fått skiftande nedsättande beteckningar, men som har det gemensamt att de inget anseende har.
Grupper i det svenska samhällets marginaler har länge betraktats som undermåliga, exempelvis ”zigenare”, ”tattare” och samer, grupper som benämnts som mindervärdiga ”raser”. Riksdagen beslutade enhälligt att inrätta ett rasbiologiskt institut 1921, med uppgiften att med ”vetenskapliga” metoder klarlägga vilka olika ”raser” som levde i Sverige, och som den överlägsna nordiska folkstammen inte borde beblanda sig med. Nazisternas illgärningar medförde dessbättre att rasbiologin övergavs.
Alva och Gunnar Myrdal tog avstånd från rasbiologin i sin inflytelserika bok Kris i befolkningsfrågan(1934), men i stället talades det i denna bok om en samhällets ”bottensats”, som utgjorde ett arvsbiologiskt problem. Det var frågan om människor som var så undermåliga att de inte klarade av att uppfostra sina barn och som helst skulle hindras från att skaffa flera. Myrdalarna pläderade för sterilisering, men insåg också att ”samhället kommer även i framtiden att få nöja sig med att i ett flertal fall skilja barnen från olämpliga föräldrar”.
Detta synsätt är förklaringen till att barnavårdsnämnderna såg som sin uppgift att placera ett stort antal barn på barnhem och i fosterhem. ”Sinneslö” blev ett nyckelord, en sinneslöutredning 1946 kom fram till att inte mindre än 5.2 procent av befolkningen var imbecill (idioter) eller debil (halvt sinneslöa). Sverige skulle omvandlas till en välfärdsstat genom sociala reformer men ”bottensatsens barn” belastade budgeten. Kanger skriver: ”den sociala ingenjörskonsten var iskall när det gällde att undanröja hindren, vilken tiotusentals steriliserade kvinnor och ännu fler föräldrar och barn snart fick erfara.”
Kanger betonar att hans bok inte är tänkt att ge en heltäckande bild av hur den sociala barnavården har fungerat under barnhemsperioden. Hans perspektiv är övergreppen och vanvården, och han påpekar att den positiva sidan av barnavården kan ha övervägt.
Han gör omfattande arkivforskning, han läser offentliga utredningar och han intervjuar ett stort antal personer om deras erfarenheter från barnhem och fosterhem. Resultatet kan sammanfattas som en svidande kritik av hur denna ”barnavård” fungerat. Sällan eller aldrig lyssnade man till barnen. Om någon vågade klaga så litade man nästan alltid på vårdares och föreståndares försäkringar om att allt var i sin ordning.
Stulen barndom innehåller många plågsamma vittnesmål om misshandel. Femåringar kunde straffas med inlåsning. Barn som kräktes upp barnhemsmaten tvingades äta sina spyor. Barn tvingades till hårt arbete, i synnerhet i fosterhemmen, sexuella övergrepp var vanliga. Särskilt flickor, som betecknats som sinnesslöa eller vanartade, våldtogs av fosterfäderna men även pojkar råkade illa ut. Bernt Sändh, känd trubadur, som tillbringade en tid på Frälsningsarméns barnhem på Ekerö, berättar om hur föreståndaren, en allmänt lovordad major och brigadör, förgrep sig på honom och andra pojkar.
Idag fungerar vården av omhändertagna barn delvis bättre. Våldet har försvunnit, sexualbrotten likaså. Vanvårdsutredningens slutrapport 2011 visade att ett stort antal barn utsatts för övergrepp och vanvård, och de fick möjlighet att söka ersättning från staten för sina lidanden trots alliansregeringens motstånd. Ansökningstiden går ut 31 december detta år och ersättningsberloppet är 250.000.
Beteckningarna barnhem och fosterhem finns inte kvar, nu talar man om HVB (hem för vård eller boende) och familjehem. Men många barn är fortfarande omhändertagna. 2011 var antalet 26.200 barn, och lägger man till öppenvårdsinsatserna stiger siffran till 46.700 barn, som de sociala myndigheterna gör insatser för. En ganska stor grupp tillhör en ny kategori: de ensamkommande flyktingbarnen.
Dessa omhändertagna barn kostade samhället 2011 nästan 15 miljarder. Kanger hävdar emellertid att resultatet av dessa enorma satsningar inte motsvarar insatsen, och att den sociala barnvården är ”ett häpnadsväckande misslyckande”. Undersökningar visar bland annat att de omhändertagna barnens hälsovård och skolgång har stora brister.
Kanger är hård i sin samhällskritik, varken socialdemokraternas välfärdsideologi eller alliansens idéer om arbetslinjen har kunnat hjälpa dessa olyckliga på samhällets botten.
Stulen barndom kommer säkert att bli utsatt för kritik och genmälen. Kanger trampar på många ömma tår. Men för alla som framgent intresserar sig för svensk barnomsorg, är Stulen barndom en oumbärlig och lättillgänglig bok, fylld av fakta, vittnesmål och slutsatser.