Luleå kommuns Lindegren-pris erhöll han redan 2002. Han lockade då många åhörare till ett fantastiskt scenframträdande, ingen kan som Öijer göra stor show av sin diktuppläsning.
Bruno K. Öijers nyligen utkomna diktsamling, Och natten viskade Annabel Lee , ger redan på omslaget signaler om att här talar en romantiker. Om titelns Annabel Lee har romantikern och skräckförfattaren Edgar Allan Poe skrivit en suggestivt rytmisk dikt, och Öijers förnamnsinitial K skall numera inte utläsas Kenneth utan som Keats.
På pärmarna flammar röda eldslågor mot en nattsvart bakgrund, kanske är det de eldsvådehänder som Öijer skriver om i den långa dikten Lans Av ljus . Diktjaget står ensam på en järnvägsperrong i nyårsnatten och ser ett tåg dåna förbi. Situationen inbjuder till eftertanke:
i varje vagn
ligger ett år av mitt liv på rygg
i en bädd av bomull löv och gräs
och åren liknar små varelser med sina händer
knäppta över brösten
och händerna lyser svagt omkring sej
blinkar ikapp
små eldsvådehänder
små eldsvådehänder små eldsvådehänder
tänker jag för mej själv
Den ensamme mannen på perrongen i natten skulle kunna stå som emblem för Öijers nya bok. Kanske fortfarande anarkist, men numera mest sorgsen över ”samhällsmörkret”, detta ojämlika samhälle, där
det tas för givet
att vissa av oss är värda mer än andra .
Öijer skriver misantropiska texter, kanske är bristerna i samhället en följd av människans omätliga dumhet:
och det råder brist på allt i världen
men inte på dom
som villigt särar på pannbenen
och låter sej våldtas av all skamlös dumhet
Människan är också grym, ”ett hjärtformat mordvapen bultar/bakom våra revben ”.
Fantasin, denna gudagåva som vi fått, aktas inte högt, vi byter ut våra trollspön mot gamla eländiga kvistar. Känslan av förlust präglar många av de nya dikterna, men poeten tänder också hopp om att det skulle gå att rädda
något dyrbart och levande
som trampats ned och gått förlorat .
Poes dikt Annabel Lee handlar om överjordisk kärlek:
But we loved with a love that was more than love
I and my Annabel Lee .
Annabels Lee dör men poeten ger henne evigt liv genom sin diktkonst. På samma sätt ger Öijer liv åt en rad döda författare i en underbar och rolig avslutande dikt, Alla Var Där . Vi befinner oss i Paris på Café Vieux Cimetière (Gamla Kyrkogården) och där uppenbarar sig Baudelaire, som längtar hem till sin svarta Venus, Walt Whitman som blinkar åt Emily Dickinson. Rimbaud sitter och täljer på sin berusade båt och Hemingway berättar att han var lycklig en gång i tiden. Keats och Shelley hänger vid sitt stambord liksom en rad andra författare.
Det finns ingen sanning om en människa, skriv Öijer.
hon kan ha fötts med ett hål i hjärtat
fått dej att sakna henne hela ditt liv
hon kan ha lovat att söka upp dej en natt
men inte gett dej chansen att öppna
stått och knackat på din dörr
med knogar av vind
Öijer är en människa som knackar på läsarens dörr. Släpp in honom!