Här ska skulpturerna vidröras
Det är några av de frågor som sysselsätter Åsa Unander-Scharin i hennes konstnärliga laboratorium som hon skapat kring processer som har med dans och rörelse att göra med syftet att studera det mänskliga i kroppens rörelse och hur vi uppfattar rörelse. I grunden är hon dansare och koreograf, men sedan några år tillbaka också doktorand i musikalisk gestaltning på Musikhögskolan i Piteå.
Sedan drygt tio år tillbaka ägnar sig även konstnärliga utbildningar i Sverige åt forskning och när det gäller Åsa Unander-Scharin så kan man nog påstå att hon går över många kunskapsgränser i sitt metodiska sökande efter svaren på hur det mänskliga i en rörelse kan fångas, förvandlas, imiteras och stimuleras i koreografiska processer och verk. Hon använder nämligen sig inte bara av humaniora utan också gärna av robotar, rörelseprogrammering, datorer och styrprogram för bland annat video, ljud och 3D-grafik i sin forskning. Nu presenterar hon en utställning på Norrbottens museum med fyra sensoriska skulpturer som på olika sätt låter sig beröras och påverkas av besökaren - en interaktiv utställning med andra ord. Eller varför inte ett dansverk där ingen levande dansare syns till.
Sensoriska skulpturer
Åsa Unander-Scharin har skapat utställningen Navigation som ett led i sin forskning, som slutligen kommer att bestå av sammanlagt fem koreograferade verk och självklart en skriven avhandling.
Navigation, som i sin helhet består av sju sensoriska skulpturer eller installationer, har tidigare visats bland annat på Dansmuseet i Stockholm och på Malmö konsthall. Till Norrbottens museum tar hon med sig fyra skulpturer - fler fick inte plats i rummet högst upp i huset, det skulle bli för tätt och dessutom för många konkurrerande ljud.
Men det som för Åsa Unander-Scharin är ett försök att bryta ner rörelser med hjälp av ny teknik blir någonting helt annat för besökaren. Förhoppningsvis upplevelser av rörelser och ljud som man själv kan påverka med hjälp av vevar, bollar, färger och spår i salt.
En av skulpturerna föreställer Petrusjka - en figur ur en balett koreograferad av Michail Fokin för Ryska baletten i Paris 1911 till musik av Igor Stravinskij. Baletten handlar om Petrusjka, en av tre dockor som hålls fången i den elaka trollkarlens lilla teater.
Skrot och snören
Åsa Unander-Scharins Petrusjka är byggd av metallskrot, elektronik, piprensare och snören. Hans kropp har klumpiga inåtvridna ben med rörliga höft-, knä- och fotleder. Fötterna är fastskruvade i underlaget och på hans ryggrad av träkulor dinglar ett flörtkulehuvud lite snett.
Intill honom står hans älskade Ballerina, även hon en konstruktion, men av metallrör och mekano och med ett huvud bestående av en klocka med ett urverk.
Medan Petrusjkas rörelseprogram är noggrant koreograferat av Åsa Unander-Scharin, kan besökaren med hjälp av en vev få Ballerinan att göra en piruett, som i sin tur sätter igång Petrusjkas programmerade rörelser och dessutom musiken - som ger impulser till en pump som får hans tårar att droppa i det kar där han har sin ena fot.
Sorgens dragningskraft
Petrusjka är förälskad, men skrämmer Ballerinan med sin ryckiga dans. Så länge någon drar i veven framhärdar han i sin dans, men när veven stannar faller han uppgivet ihop.
Det uppgivna uttrycket som gravitationens dragningskraft, sorgen som pressar oss mot marken.
- Det är just det där jag som koreograf är intresserad av. Vad är det som gör det hela så mänskligt? Genom att studera och konstruera robotik har jag fått tydligare verktyg, men det har också lärt mig hur mekaniken i rörelser fungerar, säger Åsa Unander-Scharin.
- Som konstnär jobbar jag ofta på känn, intuitivt, vilket också bygger på en slags kunskap. Men ibland fungerar inte det arbetssättet och där kommer teorierna in. Inte så att det finns teorier för allt, men de är intressanta genom att de blir så reducerade, avskalade, och förhoppningsvis kan de skänka nya infallsvinklar till den konstnärliga processen.
Hitta nytt språk
Kanske handlar det om att hitta ett nytt språk för att beskriva det som inte riktigt går att beskriva. Nya verktyg. Vägen dit går för Åsa Unander-Scharins del både genom att arbeta med ny teknik, men också genom att arbeta med levande dansare i föreställningar kring olika teman.
Förra hösten skapade hon scenföreställningen Hybrid, väsen och rörelse på Moderna dansteatern och senare under hösten presenterar hon 60.01.60 - en dansföreställning med fem dansare kring temat tid på Kulturhuset i Stockholm.
Den skriftliga delen av avhandlingen beräknar hon att kunna presentera nästa år och året efter ett sceniskt verk, en konsekvens av hennes forskning, som hon hoppas får sin premiär i Norrbotten.
Självklart är det stor skillnad mellan att arbeta med datorer jämfört med människor. Datorer förstår ingenting och kan heller inte hantera det outtalade och svårfångade som ligger i luften mellan människor. Det går inte att prata rörelser med en dator, allt måste programmeras.
Mänskligt i datorn
- Mänskliga dansare kan förstå och hantera invecklade och intrikata samband, vi kan blanda flera språk, sinnen och associationsmöjligheter för att utbyta tankar och erfarenheter. Människor kan lägga ihop ett och annat med något eget, vi är gåtfulla på många sätt. Och ändå är det spännande att i datorspråken eller mekaniken försöka fånga och få syn på något mänskligt eftersom det frånvarande kan göra sig påmint just genom sin ickenärvaro. Där finns det kunskaper att vinna för en koreograf. Genom att byta metod och fokus kan jag få något annat att framträda, något som förut var osynligt och otydligt och som jag nu kan förhålla mig till och slipa på.
Så jobbar vi med nyheter