Den är en lätt absurd roadmovie om transporten av ett väggur genom Sverige. Filmen har ett stilsäkert och vackert bildspråk och har Anders Boman som fotograf, även han född i Boden. ”Sophelikoptern” är den tredje filmen i en kvintett på Sveriges minoritetsspråk. Den första var novellfilmen ”Höstmannen” på meänkieli. Den andra var ”Myrlandet” på samiska och ”Sophelikoptern” är då den tredje och här är språket i huvudsak Romani.
Tillbaka till utställningen. På en enda lång rad hänger 79 små inramade bilder ur filmen. En lång filmremsa som visar Sophelikopterns samtliga 79 scener. Mitt i rummet finns en stor karta över Bodens kommun med nästan lika många numrerade nålar som bilder på väggarna. Varje nål visar var scenen på bilden är inspelad. Jag kan konstatera att i stort sett hela filmen är inspelad i närheten av Luleälven i Bodens Kommun. Det blir många små promenader fram till de numrerade bilderna och tillbaka till bordet. Där greppar jag förstoringsglaset och försöker hitta rätt nummer för att lokalisera inspelningsplatsen. Augustsén måste ha färdats efter snart sagt alla småvägar för att hitta rätt ställe. Det väcker verkligen min nyfikenhet och längtan att uppleva alla Norrbottens små undanskymda platser.
Med mitt fotografiska sinne försöker jag lista ut om bilderna är frysta bilder ur filmen eller om de är egna stillbildstagningar. Egentligen spelar det ju ingen roll för på den tekniska kvaliteten finns ingenting att klaga. Om jag kommer ihåg filmen rätt så var scenerna som rörliga stillbilder. Filmade med ett fast utsnitt och välkomponerade in i minsta detalj. Detsamma gäller naturligtvis bilderna på konsthallens väggar. Här kan jag stanna upp vid en enskild bild så länge jag vill och utforska varje detalj. Trots detta så föredrar jag filmen framför utställningen. Men varför välja, se båda.