Här fastnar skrattet i halsen

Våra föräldrars sexuella neuroser Av: Lukas Bärfuss Översättning: Melanie Mederlind och Franka Gebert Regi: Melanie Mederlind Skådespelare: Mona Andersson, Per Burell, Duncan Green, Donald Högberg, Eva Millberg, Åsa Persson, Mats Qviström Scenografi och kostym: Marie Olsson Ljusdesign: Ellen Ruge Riksteatern Schweiz födde gökuret, men också rasbiologin. Eller var det kanske Tyskland som var upphovslandet, eller Sverige? England? Svaret är sammansatt och i flera nationer borde bära skammens rodnad inför den skulden. Frågan är väl hur vi ser på det där med det förment normala i dag. Den schweiziske dramatikern Lukas Bärfuss, född 1971, anser att inte mycket har hänt i hans hemland i det avseendet sedan andra världskrigets slut och så sent som för några år sedan pågick där en diskussion om tvångssteriliseringar av psykiskt sjuka. Därför skrev han pjäsen, som fått den svenska titeln Våra föräldrars sexuella neuroser. För Bärfuss, som också skriver poesi och prosa, kom pjäsen att bli hans stora internationella genombrott med uppsättningar över hela Europa. Genom Riksteatern introduceras pjäsen nu i Skandinavien. I centrum står 16-åriga Dora som inte riktigt är som andra. Hur hon är vet ingen, eftersom hon levt i en dimma av mediciner sedan tidiga barnsben. Nu vill hennes mamma se vem Dora egentligen är och bestämmer sig för att avbryta medicineringen. Dora visar sig vara glad och nöjd med det mesta. Upprepar vad andra säger, tvättar sig noga, svarar redigt på frågor. Upptäcker också sin sexualitet, eller som Dora själv uttrycker det: Hon gillar att knulla. Bara då är hon riktigt glad, berättar hon för sin läkare. Hennes oförmåga att läsa av sociala koder är total, vilket minst sagt gör henne obekväm för omgivningen. En omgivning som, åtminstone till en början, är oväntat tolerant. Men så blir hon gravid och toleransen, men också omsorgerna om flickan, manar till handling av något slag. Lukas Bärfuss ger inga svar, men väcker desto fler frågor. Vad är egentligen rätt? Vad ska man tro och ? ännu svårare ? vad ska man tycka? Regissören Melanie Mederlind regisserar stycket med lätt hand. Den bedårande rättframma Dora, svidande bra gestaltat av Åsa Persson, skuttar runt mellan de många enkla scenbytena som en litet ystert långbent föl till tonerna av mekanisk men trevlig tivolimusik. Spelet är distanserat och rent och över scenrummet rullar textmaskinen som berättar om rummet och situationerna. Ibland rullar där också fram texter om myrornas överlevnadsstrategier och det hela blir gärna lite för mycket i detta ordrika drama. Humorn är en viktig komponent i Bärfuss drama, något som Mederlind och den genomgående duktiga ensemblen tagit på största allvar. För det är ofta mycket roligt, även om skrattet fastnar i halsen allteftersom dramat fortskrider. I det renaste rena, mitt i all ordning, bland alla goda tankar och föresatser finns det mycken smuts. Det är bara att inse det. Bärfuss lämnar avgörandet rakt i våra knän: Hur ska vi hantera den som avviker från normen?

Här fastnar skrattet i halsen

I går kom Riksteatern till Luleå för ett gästspel. Ensemblen uppförde pjäsen Våra föräldrars sexuella neuroser av den schweiziska dramatikern Lukas Bärfuss.