Här begravs Umeås HC

Jag var inte med när hardcore-Umeå stod på toppen av en hel subkultur. Trots att jag aldrig i mitt liv hört en enda Final Exit-låt innan jag kliver ner i studion så är det den konsert jag sett fram mot mest under hela helgen. Hypen kring Umeåbandet är nämligen stor. Och vem älskar inte en hype? Jag dras framför allt till storyn bakom bandet.
David Sandström och Dennis Lyxzén som också erövrade världen med Refused skapade Final Exit som en motpol till strama Refused. Final Exit skulle vara den kängpunk och hc-kloss som Refuseds alla "måsten" inte lät dem leva ut. Bandet la sen ner 1997 och blev kult. Inför reunion-spelningen i Umeå går det rykten om att busslaster arrangerats från Tyskland och lokaltidningen i Umeå uppmärksammar ett dedikerat fan som har tatuerat in bandets namn på läppen. Så här i efterhand ångrar jag att jag gick dit fast det ändå, på nåt sätt var kul att vara med på Umeås hc-begravning. För det låg någonting sorgligt i luften där nere i studion. En vindbris om en tid som flytt, om någonting som var tufft -94 men ingen i ärlighetens namn kan tycka känns fräscht i dag. Moshpiten som aldrig riktigt kom igång. De stupfulla artisterna på scen. Känslan av att hälften av alla som var där egentligen inte brydde sig utan bara ville se aporna i bur. Jag tycker Final Exit hade förtjänat mer än att bli reunion-musik för nostalgiker.
Jag tänker faktiskt inte sätta ett betyg på den här spelningen. Trots att det är brukligt på Kuriren/nöjes konsertbevakning. Jag kan nämligen inte bedöma bandets låtar och kan inget om musiken. Men jag har ögon och ett hjärta, som båda säger mig att reunionspelningar extremt sällan blir lyckat. Vissa saker är helt enkelt menat att man ska minnas för sin spets och inte klä av naket tio år för sent.