Man måste nog börja där. Det är en pastisch på formen till Forums underbara gamla klassikerserie, numera nedlagd. Den signalerar bildning (också folkbildning), elegans och stramhet. Att så - visserligen med humor - återknyta till denna grafiska form blir att även försöka återknyta till de värden som rymdes däri. Hur snygg boken än är skär det sig en aning, i alla fall för förlagets del. Förlagsbranschen, åtminstone de stora förlagen, har kommit långt från källorna. Katedralen är ombyggd till köpcenter. Det ligger en ironi i att man i dag hellre gör pastischer på äldre tiders kvalitativa utgivningsserier än understödjer nya.
Nå, min surmulenhet rör inte Lars Jakobson själv, vars texter utmanar vaneseendet, undergräver lättjan, stimulerar upptäckarlusten. Det vore inte överdrivet att tala om ett encyklopediskt drag hos honom, i vart fall finns det en sådan tendens. Allt tycks han vilja behärska, gripa efter: huvudstupa, girigt. Så finns här längre och kortare texter om Borges, 11 september, kroppsmodifiering, knark, artificiell intelligens, rymdresor, hemslöjd. Världens mångskiftande ting speglade i ett prisma. Det går att resa invändningar mot en sådan litterär apparat, om man vill. En viss splittring föreligger, en andfåddhet som kommer över texten. Men det där är bara småsaker - inför Lars Jakobsons bok hyser jag en obruten aktning.
Förvisso är det främst i enskildheterna som Effekter verkligen kommer till sin rätt. I Joe lyckas Jakobson ge ett mänskligt porträtt av Joseph McCarthy, utan att för den skull ursäkta hans gärningar. I en brevtext, ställd direkt till den rabiata och/men tragiska senatorn, går han igenom McCarthys uppgång och fall och skriver kärnfullt att "det vi kallar mccarthyism varken föddes eller dog med dig." En liknande, förmänskligande figur finns i den över 60 sidor långa essän om Per Olof Sundman och dennes ungdomsnazism. Jakobson ifrågasätter den hävdvunna bilden av Sundman, som den som livet igenom gick runt och "teg" och bar på "en stor hemlighet" som avslöjades först efter döden. Genom närläsningar av verket, av korrespondens och polisprotokoll penslar Jakobson fram, likt arkeologen en gammal bosättning, en betydligt mer nyanserad version av saken, och kan bland annat visa på hur Sundman lade ut uppenbara ledtrådar även i offentligheten. Ett grannlaga detektiv- och undersökningsarbete, en sorts grävande essäistik, som också präglar Jakobsons metod i stort.
Besvärligt är det förvisso med sådana skrivare, en smula oroande - det man trodde sig veta kändes ju så hemtamt.