Hans egen historia stakade ut vägen

Det är skillnad mellan destruktiva och livgivande minnen - det var ett av de budskap sydafrikanen Michael Lapsley bar med sig till Luleå och MR-dagarna. - Den som betraktar sig som ett offer blir gärna själv en förtryckare. Jag insåg tidigt att om jag fortsatte att vara självömkande och hämndlysten, skulle jag snart börja se mig själv som ett offer, säger Michael Lapsley. Han kommer till Luleå direkt från USA där han tillbringat några månader för att sprida de metoder och tankar han utarbetat på The Institute of healing of memories, som har sitt centrum i Kapstaden. Dit flyttade han som ung anglikansk präst från Nya Zeeland på 1960-talet.- Där upphörde jag att vara en människa. I stället blev jag en vit man. Under apartheidåren definierades livets alla aspekter utifrån vår hudfärg, säger Michael Lapsley. Människan har alltid ett val
I Sydafrika blev det också mycket tydligt att han hade ett val - antingen kunde han njuta av de fördelar hans vita hudfärg gav eller ta upp kampen för rättvisa. Efter dödsskjutningarna i Soweto 1976 utvisades han från Sydafrika, men valde att stanna kvar i södra Afrika. Så småningom slog han sig ner i Zimbabwe.1990 frigavs Nelson Mandela från fängelset och ANC inbjöds till samtal med regeringen. - Men medan världen andades ut startade den sydafrikanska regeringen ett omfattande arbete med att göra hela södra Afrika instabilt. Vi förlorade tusentals människor under de där åren, säger Michael Lapsley. Själv blev han ett av offren. När han som vanligt en dag hämtade in sin post hade någon stuckit in en brevbomb mellan två religiösa tidskrifter. Michael Lapsley skadades svårt, förlorade båda händerna och ett öga. - Länge tänkte jag att det hade varit bättre om jag hade fått dö. Att inte ha några händer är svårt och innebär bland annat att jag under resten av mitt liv kommer att vara beroende av andra människor.När hopplösheten var som störst fann Michael Lapsley tröst i alla de brev och hälsningar han fick från människor han mött över hela världen. Hopplöshet
- Att min historia var känd betydde mycket för mig då. Liksom att det brott jag blivit utsatt för erkändes och fördömdes av andra. Efter att Nelson Mandela valts till president 1994 inledde den så kal-
lade Sanningskommissionen sitt arbete med att låta apartheidårens offer och förövare mötas i särskilda domstolar. När Michael Lapsley insåg att kommissionen inte på långa vägar skulle kunna erbjuda alla sydafrikaner tillfälle att få berätta om skuld och utsatthet lät han skapa ett institut som långsiktigt sysslar med att hela människor genom workshops där orden blandas med berättelser i andra uttryck - bild, dans, sång, teater och rollspel, med utgångspunkten att varje historia behöver lyssnare. - Folk säger ibland till mig att jag är ett gott exempel på det där med förlåtelse. Men saken är den att jag aldrig talar om förlåtelse. Personligen har jag ingen jag kan förlåta. Jag vet inte vem som skickade bomben, har inget namn eller något ansikte, och att förlåta något abstrakt är svårt, nästan omöjligt. Om det plötsligt ringer en människa på min dörr en dag och säger att hej, det var jag som gjorde bomben, då ställs jag inför ett konkret val. Först då kan jag bestämma mig för om jag vill förlåta eller inte. Nu kan jag inte det, säger Michael Lapsley. Förgiftat minne
Däremot kan han ge sig på giftet i sina minnen, säger han. Ett gift som inte ligger i vad vi tänker, utan vad vi känner.- Jag slås ofta av hur gamla människor kan minnas oförrätter från skola och barndom. Minnet följer dem livet igenom. De tänker kanske att det var rätt åt dem, att de varit för svaga för att ge igen. Skammen är stor. Så är det ofta för den som blivit utsatt för kränkningar.Men det räcker inte med att bara berätta. Någon måste också lyssna.- Vi är bra på att prata, men sämre på att lyssna. På vårt institut samlar vi 25 människor åt gången. Det är grundläggande att historien inte bara blir känd av andra, utan också erkänd, däri ligger en viss skillnad. Michael Lapsley anser att alla i Sydafrika har goda skäl att vara bittra och fortfarande står landet inför stora problem, både politiskt, socialt och ekonomiskt. Till detta kommer utbredningen av aids och hiv. - Utmaningarna är många och vi har en lång väg att vandra innan vi fått en fungerande infrastruktur och innan de ekonomiska skillnaderna har jämnats ut. Just nu har vi också en politisk förvirring och frågan är vad som händer med ANC. Och hela tiden förföljer vårt förflutna oss - vi kan aldrig fly från vår historia, det kommer att ta hundratals år. När Nelson Mandela valdes till president hade han ett val, säger Michael Lapsley.Stark markering
- Han hade kunnat säga att nu ger vi igen för oförrätterna. I stället sa han att nu ska vi göra allt för att ingen någonsin ska kunna göra detta mot någon annan. Det är en mycket stark markering och ett viktigt rättesnöre. Personligen utkräver jag inte hämnd eller straff för dem som skadat mig. Däremot kräver jag rättvisa och upprättelse av moralen. Om jag skulle få ansikten och namn på mina förövare skulle jag kanske kräva att de betalar lön för mina assistenter, att de gör något konkret för mig eller för andra.Michael Lapsleys tankar om hur helandet av minnen kan gå till sprider sig också till andra områden. I New York planeras för ett liknande institut för kvinnor som varit utsatta för våld, själv arbetar han en hel del med personer som drabbats av aids. - Jag ser livet som en rinnande flod. Ibland blir det oväder, turbulens, kanske en fors. Sen kommer stillheten igen. Det är i den stillheten vi ska leva med våra minnen av det uppskakande. Det som har hänt har hänt, det kan vi aldrig komma ifrån. Därför är hanteringen av minnet en överlevnadsfråga. Inte bara för den enskilda människan, utan också för hela samhällen.