Hängivet HÖGLJUDD action!

Under mina åtskilliga år som skribent och recensent har jag bevistat (lågt räknat) tusentals rock-konserter utan att för den skull behövt drabbas av tinnitus eller andra besvär med hörseln men - föreliggande film, The Expendables, höll nära nog på att göra mig åtminstone partiellt döv. Det sköts och pangades faktiskt på så öronbedövande flitigt och hängivet att till och med Sylvester Stallones huvudrollsfigur vid ett särskilt oljudsladdat tillfälle känner sig föranlåten att buttert kommentera (om ett vapen): "fan, vad den där låter högt!". Och - det har han ju helt rätt i. Men förutom att den låter högt så har inte The Expendables så värst mycket att säga eller att tillföra action-genren. Faktum är att den är så oavbrutet förutsägbar och parodiskt endimensionell att man rätt snart börjar befara att detta sker helt medvetet. Manuset (som Stallone också har varit medskyldig till förutom att han även, för säkerhets skull, har stått för själva regisserandet av aktstycket i fråga) är pepprat av klyschiga plattityder, uttalade av endera legoknektledaren Stallone själv eller av hans, mer eller mindre, hängivna underhuggare. Men det kan ju också vara så att The Expendables också är en enda stor drift med genren: ett slags blåkopiemanual på sånt som någorlunda flitiga biobesökare har drabbats av åtskilliga tusentals gånger tidigare (åtminstone om man varit med i några decennier). Handlingen, som med åtskillig marginal ryms på baksidan av ett frimärke, har att göra med en grupp legoknektar som hyrs in av Bruce Willis (med i en scen) för att åka till en ö och återställa ordningen där. Ytterligare en soldat (Arnold Schwarzenegger - också med i en scen) skulle också ha följt med, men han valde att hoppa av ("han vill bli president", säger någon av kollegerna sötsyrligt). Därefter smäller och skjuts det ohejdat, när det inte kastas kniv, flygs våghalsigt eller detoneras diverse sprängmedel. Som synes medverkar en hel skrälldus med gamla ärrade actionhjältar och de flesta gör även rätt för ob-ersättningen. Men man behöver aldrig fundera på att sätta på sig tänkarmössan, inte en enda gång faktiskt. Men: eftersträvar man maximal action och befinner sig inom åldersradien 15-29 år, så är ju detta något helt beundransvärt. Och vem är då jag att ta ifrån dem den upplevelsen? Undrar man ju.