Handskadan tar plats i konsten

utställningen på Bodens konstgille firar också Evaleena Väätäjäs 20-årsjubileum som bildkonstnär. Men utställningen är inte riktigt vad man tänkt sig att den skulle bli. Skulpturer saknas, de hann faktiskt inte bli gjorda då en skada i armen har satt hinder i vägen. Istället dominerar målningar i akryl men av olika karaktär.
Sjukfallet har dock bidragit till utställningen. Längst in i rummet på gatuplanet finns en rad målningar där händer dominerar: en svit med namnet Handvärket, collaget Handvärken och akrylen Dom med verkande doktorerna. Jag vet inte om den senare titeln är en lek med ord eller en särskrivning. Själv väljer jag lek, för samtidigt som det finns något bittert över bilderna är de lekfulla. Den med det märkliga namnet visar till exempel en rad små doktorer medan patienten tycks ha reducerats till skadan. Samma naivism och humor finns också i två av Handvärkets fyra svarta, rektangulära bilder. Den återstående Diptyken står däremot för det mesta allvaret och uttrycker förlust. Här berättas om kroppsdelen som inte beter sig som vanligt.
Mer symboliska än lekfulla, ändå tycker jag att de utforskar ett liknande tema, är verken med hus. Huset ses ofta som en metafor för berättarjaget och här har något märkligt och intressant inträffat. De står inte längre fasta utan rör sig, och släpper taget.
Verken är dock utspridda i rummet och är gjorda i olika tekniker. Det första sitter bakom en pelare i det nedre rummet. Det är en mindre, skarpt blå bild med ett lika skarpt rött hus som liksom börjat flyta omkring, och har förlorat kontakten med skogen i bakgrunden. Mormors hus kallar Väätäjä den. En större tavla, som faktiskt också heter Flytande huset, finns i fönstret mot gatan och till sist den lilla skulpturen med samma namn i järn och sten.

visningen i Boden inte så mycket att tillföra samtalet om konst. Flera av bilderna är snarare exempel att lägga till raden av målningar som försökt efterlikna naturens färger, och särskilt i en maffig fjällmiljö, men som misslyckats. Och visst är det kul med konstnärer som provar och grejar med olika uttryck, men när det sedan kommer till utställning vill det till att sovra.
Välja sin berättelse och inte som här, där gatuplanets urval av Väätäjäs konst är spräckligt, ta med "allt".
De sittande djuren, som ofta återkommer, med gracila halsar och utsökta nosar tråkar till sist ut mig. Utom i Höst, en egensinnig tolkning av årstiden, där djuret bara anas.