En skulptur av Auguste Rodin, betitlad Camille Claudels ansikte och Pierre de Wissants vänstra hand, visar hur en hand sträcker sig ut ur ett människohuvud. Fingrarna och handflatan gestaltas som en direkt förlängning av den mänskliga hjärnan. Det är ingen slump att handkirurgen och professorn Göran Lundborg låtit framsidan på sin bok Handen och hjärnan prydas av just detta verk. Ett av hans tydligaste tankespår är handen som förlängning av hjärnan, handen som yttre hjärna, där det sker en ständig växelverkan i båda riktningar.
Handen var hos människan fullt utvecklad före hjärnan och dess skicklighet med redskap och vapen bidrog sannolikt till att den mänskliga hjärnan blev större. Den strikta åtskillnad som i dag ofta görs mellan hand och tanke, liksom dess funktion och status, framstår som en grav missuppfattning. Lundborg ser med oro på det nedklassande av handens arbete som sker på många områden.
Lättfattligt och med fin stilistisk förmåga skissar han den evolutionära utvecklingen från de tidigaste vattendjuren som så småningom kröp upp på land, reste sig och blev tvåbenta, fick frambenen fria till det som så småningom skulle bli armar och händer. Skildringen är både underhållande och ibland komisk. Homo erectus, som gick upprätt, beskrivs som den första människoliknande varelse man skulle kunna tänka sig att bjuda hem på middag, om den bara satte på sig kläder.
Handen betraktas evolutionärt, filosofiskt och praktiskt. Författaren vrider det femfingrade organet och betraktar det ur allt fler vinklar. Något som en gång kunde hjälpa oss plocka frukter ur träden, blev senare det som genom gester bidrog till skapandet av språket och därmed ett abstrakt tänkande, vilket så småningom gjorde det möjligt att både skapa sociala samhällen och högteknologiska maskiner.
Handen är en symbol för styrka och våld, men också för empati och kärlek. Dess register spänner från den knutna näven till den framsträckta handflatan. Den är också viktig för identiteten. Den berättar vilka vi är, vad vi varit med om och hur vi levt. En ung pianoelev har en hand väsenskild från en gammal före detta boxares.
De mer vetenskapliga partierna i boken har större tyngd än de filosofiskt kåserande, som ibland känns lite lättviktiga även om de är elegant formulerade. Lundborg uppehåller sig vid handens betydelse för konsten. Händer som skapat skulpturer, hållit i pennor, penslar eller instrument. Här briljerar handkirurgen Lundborg och visar att hjärnbalken, som förbinder de båda hjärnhalvorna, är kraftigare hos musiker. Känsel- och hörselbarken är också större.
Hjärnan har alltså förändrats av handens precisionsarbete. Det här skulle kunna vara en förklaring till det som många musiker eller skrivande människor säkert upplevt någon gång. Känslan av att fingrarna spelar eller skriver av sig själva, att de skapar något utan att man själv förstår hur det går till. En melodi, eller en tanke, vars elegans man först märker då man lyssnar till den eller läser den. Kreativiteten sitter dock i hjärnan, slår Lundborg fast. Det är säkert sant, men handen och dess avancerade motorik är en ingrediens i kompositionen som inte kan förbises. Utan den skulle många verk - musikaliska, konstnärliga eller litterära - åtminstone ha sett annorlunda ut.