Per Anders Rudelius hade en dröm när han som ung sände närradio: Att en gång få kalla sig dokumentärfilmare. Och den drömmen har nu gått i uppfyllelse med besked.
Förutom att han arbetat som filmare i många år, och blivit nominerad till flera internationella utmärkelser, och även fått pris tillsammans med andra, så har han nu fått ett pris som han värderar högt: Eric Forsgrens pris för bästa dokumentärfilm 2014.
– Det är mitt första stora egna pris och jag har stor respekt för folket i juryn. Jag är stolt som en tupp över att veta att de tycker att min film är bra, säger han.
Filmen handlar om en konflikt som härrör från det gamla feodalsamhället. Greven Trolle Wachtmeister finns på den ena sidan och bönder, som arrenderar hans mark, på den andra.
Jordbrukarna protesterar mot att greven höjer arrendena på de gårdar där de bor och verkar. De har stigit i värde – men de har själva bekostat upprustningen.
Som åskådare fattar man sympati för bönderna, mot greven, en arrogant person, som framstår som snål och ogin. Greve Trolle Wachtmeister ville dock inte låta sig intervjuas i filmen.
Är verkligheten så enkel att den ena sidan är god och den andra är ond?
– Det enda jag kan göra är att kontrollera fakta, och visa den sanna bilden av min upplevelse av hur det är. Jag tycker att grevens synpunkter kommer fram i filmen genom förhandlingarna som vi är med på. Det hade förstås varit bättre om vi hade suttit ner och han hade fått ge sin bild. Men alla människor har något gott i sig, så förstås även greven, säger han.
Uppslaget till filmen fick han genom att han var med på en arrendeförhandling för en annan film.
– Hela situationen var så absurd. Det kändes att det var min plikt att berätta historien och att den var värd en egen film.
Den prisbelönta filmen har visats två gånger i SVT. Första gången den sändes blev det tittarrekord för dokumentärfilm med en halv miljon tittare.
– Det visar att det finns ett stort intresse för ämnet. Vi lever i en tid av ökande klyftor och orättvisor i samhället och filmen fångar ett ömsesidigt klasshat.
Filmen har blivit underlag till en teaterpjäs, den har gett upphov till riksdagsmotioner och den diskuteras på hemsidor och Facebook.
– Man jobbar ju väldigt intensivt med en film, särskilt i slutskedet, och när den sen är visad blir det ofta tomt, som ett svart hål, och man hamnar i en mindre depression. Det är väldigt roligt att den här filmen lever vidare, säger Per Anders Rudelius.