Förr i tiden var så kallade boknasare en vanlig syn på vägarna runt om i Sverige. Ivriga amatörförfattare som valde att kränga sina verk den mest manuella av vägar - från skribenten själv direkt till kunden, vid dörren. De åkte omkring på cyklar fullastade med bokkartonger som i vilken sekund som helst hotade att välta hela ekipaget över ända.
En av de sista nasarna hette Arne Isaksson, född i Pissiniemi och författare till dryga dussinet böcker inom skilda genrer - från lyrik till traditionella historieskildringar. Samtliga verk gavs ut på eget förlag, och närapå alla berör Tornedalen och/eller arbetarrörelsen. Per damcykel kuskade Isaksson omkring i Luleå och Tornedalen och sålde aforismsamlingen Dödskyssen från Tjernobyl eller intervjuboken Eldsjälarna.
Bara i Kuriren
Isaksson svarade inte bara för distributionen, utan även för tryckningen och marknadsföringen. Det senare gick ofta till på sådant vis att Isaksson kallade de lokala tidningarna till en presskonferens för att diskutera ett icke utannonserat ämne. I många fall dök bara Kurirens Rolf Nilsén upp. I och med att Nilsén prickade in presskonferensen var han medveten om att han kunde få lyssna på författarens nasala och engagerade stämma bra länge, samt i regel också utvinna en och annan bra tidningsartikel. Detta har fått till följd att Isakssons förehavanden är tämligen väldokumenterade i Kuriren, men i princip bara där. Sina många arbeten till trots är han knappt upptagen i några författarlexikon eller -databaser.
Detta kan tyckas orättvist när man beaktar vilken möda Isaksson ägnade sitt författarskap. Som ett exempel kan nämnas boken om kronotorparna i Kaarnevaara. När Isaksson beslutade sig för att skriva den skuldsatte sig och forskade han i två år, enbart för att sammanställa sitt material. Det rotades i Domänverkets osorterade arkiv, togs tusentals fotokopior och lästes metervis med protokoll. När sedan råmanus låg klart jagades i vanlig ordning finansiärer för att trycka boken. De flesta förlag backade inför den 400 sidor tjocka luntan, som närmast var att likna vid en akademisk avhandling om kolonisystemet i övre Norrland under drygt 60 års tid. I stället fick Isaksson gå in med 35.000 kronor i eget kapital.
Bekostade trycket själv
I en intervju för Kuriren har Isaksson berättat att han gärna bekostade trycket själv, för att inte tappa bort den egna historien och för att slippa förlagens censur. Att själv distribuera böckerna var också ett kvitto på att de föll i rätt händer. På ett annat ställe påstås också att inkomsten från den sammantagna bokförsäljningen i stort sett täckte upp för kostnaderna, vilket - om det är sant - borde innebära att han sålde minst 10.000 böcker i sina dagar.
Kanske får man ta detta påstående med en nypa salt. Arne Isaksson var en minst sagt oberäknelig man. Vid sidan av skrivandet jobbade han som skogsarbetare, byggnadssnickare och senare som socialchef. Han är också en av två nordbor som, efter 1954, utvisats på livstid från Finland. Enligt honom själv av strikt politiska själ. Precis som sina båda föräldrar, var Arne dedikerad kommunist under hela sitt liv.
Utvisningsärendet var förstås tänkt att utmynna i en liten pamflett, men projektet växte och snart fanns ett verk på flera hundra sidor där ett 50-tal finska rättsskandaler mellan 1918-1950 avhandlades. Tryckkostnaderna, som Isaksson i vanlig ordning svarade för själv, ska ha uppgått till 60.000 kronor. Detta torde i sin tur innebära att Oikeus on vallan renki gavs ut i en upplaga på 2.000 exemplar.
Svenskt rekord
Vid sidan av detta gjorde sig den tornedalsfödde författaren känd som en veritabel "folkadvokat" genom sina oförtrutna JO-anmälningar till olika myndigheter angående diverse byråkratiska övergrepp. 600 JO-anmälningar och 3.000 besvärsbeskrivelser av olika slag hanns med. Enligt Isaksson själv var det ett svenskt rekord.
2000 avled Arne Isaksson. Även om han hade många strängar på sin lyra är det genom författarskapet som han bör kommas ihåg. Det handlade alltid om att ge röst åt andra, även om det krävde väldiga uppoffringar. Isaksson ville att bilden av Sveriges nordliga landsända skulle bli mer fyllig och fullständig, även ur historisk synpunkt. Den största förtjänsten med hans böcker är också de vittnesmål från människor som växte upp på kolonaten i Tornedalen, som skulle ha fallit i glömska för evigt ifall han inte tagit sig an uppgiften att nedteckna dem. Ibland är just detta amatörskrivarens uppgift - att trotsa förlagens utgivningsförordningar och ta historien i egna händer.