Han blev tidigt killen med kameran. Den hängde med honom överallt, man såg honom aldrig utan. Efter drygt 30 års fotograferande fungerar hans negativsamling som en dagbok med bilder från ett helt liv.<br> ? Men nu för tiden fotar jag alldeles för få skräpbilder, det är synd.<br>På lördag öppnar fotografen Anders Alm utställningen Enochenhalv sekund på Konstens hus i Luleå. Grovt räknat har det gått en miljard sekunder sedan han började fotografera. Hur många bilder han har tagit under dessa sekunder har han inte ens försökt räkna ut. Däremot har han tagit reda på att de bilder han nu ställer ut representerar ungefär 1,5 sekunder av denna miljard som tickat fram sedan den där dagen i sexan då han fick sin första bälgkamera hemma i Kiruna.<br>Det krävs lite mattekänsla för att räkna ut sånt. Det har Anders Alm, han som en gång valde mellan att bli fotograf eller kemist. Dessutom fordras det en viss ordning för att kunna hitta favoritbilderna från en så lång tidsperiod. I ateljén på Gamla Hamngatan i Gammelstad står pärmarna i rader och i vackra gamla postboxar i trä finns tidningsklipp från hela hans karriär.<br>Det har hunnit bli en hel del. Anders Alm har genom åren alltid arbetat som frilansande fotograf, ett medvetet val som gett honom möjligheter till egna projekt. Sju böcker har han givit ut genom åren, flera i samarbete med journalister och skrivare. Hela tiden har han tagit uppdrag som tidningsfotograf, aldrig ryggat för de snabba eller tråkiga fotojobben. På senare år har han också börjat skriva själv. Ett och annat reportage, men också recensioner.<br>Elden spred sig<br>Från allra första början var det nog flickorna i dåtidens herrtidningar som väckte fotointresset. Köket hemma i Kiruna fick bli mörkrum men motiven bestod snarare av allt han såg omkring sig än nakna damer.<br>I gymnasiet hade han turen att träffa den inspirerande och kunnige bildläraren Evert Hollström, som frikostigt delade med sig av sin eld. Dessutom fick Anders Alm börja undervisa andra i fotografi och så småningom stötte han på journalisten Olle Hagström på Norrländskan, som behövde fotografhjälp.<br>Ett magiskt ögonblick<br>Första fotojobbet blev en hockeymatch i gamla isladan i Kiruna och två bilder i tidningen. Kanske gick det ändå att leva på det som både han och hans föräldrar betraktade som en rolig hobby?<br>På Konstens hus ställer Anders Alm bland annat ut en tidig bildserie som föreställer hans farfar som iförd basker sitter och röker med benen uppdragna under sig. I förgrunden finns en droppställning. Den gamle mannen ser lite malplacerad ut där i sjukhusmiljön. Den viga kroppen i kontrast till det åldrade ansiktet, cigaretten mot droppet, ljuset som faller in genom fönstret ? ett magiskt ögonblick där allt stämmer.<br> ? Det var första gången som jag riktigt kände att det hände någonting när jag fotograferade, säger Anders Alm, som allt sedan dess sökt efter just den känslan.<br>I urvalet till utställningen har han utgått från en princip. Ingen av bilderna han visar har beskurits. Alla har gjorts klara i kameran redan i foto-ögonblicket. ?Snobbism? kallar han det lite självironiskt. Men det är en hållning som säger något om fotografen ? ögonblicken får inte slarvas bort.<br>Sorglig tid<br>Vägen till yrket gick senare via konstlinjen på Sunderbyn och konstvetenskapliga studier i Umeå till fotoskolan i Luleå. Anders Alm blev fotograf under en tid då fotografiet upplevde en slags renässans med en ung generation som lät höra talas om sig ? Anders Petersen, Maud Nycander, Åke Eson Lindman, för att bara nämna några. Här i Luleå fanns Anders Boman, som senare blev filmfotograf, Robert Blombäck, Erik Holmstedt, Ulf Owenede och Annika Eriksson, numer mest känd som politiker.<br> ? Det var en aktiv tid, med många gemensamma aktiviteter oss fotografer emellan. Dåtidens rapportböcker betydde mycket, liksom tidningar som ETC. Men det var också en märklig och lite sorglig tid för fotografiet eftersom bildtidningarna var i utdöende och fotoreportagen i stället flyttade in på gallerier, säger Anders Alm.<br>Som tidningsfotograf arbetar han digitalt, men all lustfotografering sker fortfarande i svartvitt på film. I bildskapandet är han ensam, men kameran ger honom anledning att gå på upptäcktsfärd bland människor och miljöer.<br>Folk vill bli sedda<br>Som den där gången när han följde sin gamle mattelärare Freddy Lindfors och hans Luleå hockey i marschen mot elitserien eller som när han och journalisten Lars Elenius knackade på hemma hos byborna i Vettasjärvi. Det blev så småningom böckerna Inside (1984) och Den barnlösa byn (1995). Den sistnämnda nominerades till priset som Årets bästa fotobok.<br> ? Det kommer bara att bli blanka sidor, sade Vettasjärviborna, och satte igång att berätta massor. Folk vill bli sedda, det är min absoluta uppfattning efter alla år som fotograf.<br>Men det gäller att ta det lugnt, att vänta ut tillfällena. Etablera kontakt och dricka kaffe. Det är detaljerna som gör en bild bra ? en särskild blick, en skugga som faller. Med åren tycker Anders Alm att han blivit jämnare som fotograf, men inte nödvändigtvis bättre. Många av nybörjarbilderna tillhör fortfarande favoriterna.<br> ? Jag kan tycka att jag gör nog så vackra bilder, skulle gärna också vilja ta fula. Det ser jag som en utmaning.<br>
