Han räds inte musikens stora känslor
Tonsättaren Jan Sandström i Luleå är aktuell med tre nya verk.
ODLAT MOD. Har man som tonsättare används sig av det sentimentala en gång kan man lika gärna fortsätta, säger Jan Sandström, som fått skriva särskilt för kungens födelsedag och vars Across the bridge of hope stod på repertoaren när Eric Ericsson invigde sitt körcentrum förra helgen i Stockholm.
Foto: Andreas Wälitalo
Verket kommer att uruppföras i november i år i det vackra konserthuset i Badajoz och handlar om grannstaden Cáceres - en evig stad med en mycket lång historia. I Cáceres har Jan Sandström hört ekon från svunna tider, från romare som längtade hem, från kvinnan som enligt berättelsen var instängd i "apans hus" - röster från en stad som alltid funnits och alltid kommer att finnas. Mycket konkret har han dessutom lyssnat till ljudet från stadens 15.000 storkar som har sina bon på skorstenarna. - Ljudet från deras näbbar låter som kastanjetter, säger Jan Sandström, som beskriver Ecos de Eternidad som en konstnärlig höjdpunkt. - Det känns helt enkelt helgjutet. I stycket ingår också en dikt han skrivit själv, han som så ofta använt sig av andra diktares ord i sin musik. Skapelsemorgon
Så har han till exempel vänt sig till poeten Bo Setterlind för Skapelsemorgon, ett stycke för solister, kör och orkester som i juni uruppförs på Kulturens hus i Luleå. Beställare är Frimurarlogerna i Luleå och verket är en del av deras 100-årsfirande. Titeln Skapelsemorgon är hämtad från en av Setterlinds dikter. - Själv är jag inte frimurare, men Bo Setterlind var det. Därför kändes det naturligt att välja dikter av honom, säger Jan Sandström som sin vana trogen gick in på biblioteket i Luleå och lånade allt av poeten. Till slut hade han hittat fem dikter som han tyckte passade. - Dels bildar de tillsammans en slags resa in i ett landskap, men sedan är det helt enkelt så att vissa ordvändningar innehåller mer musikalitet än andra, säger Jan Sandström, som fått förhålla sig helt fritt i sitt skapande av jubileumskantaten. Uruppförande i Luleå
Solister blir mezzosopranen Katarina Giotas, ursprungligen från Ängesbyn, och barytonen Olle Persson som tillsammans med Erik Westbergs vokalensemble och Norrbottens kammarorkester under ledning av dirigenten Petter Sundkvist kommer att framföra verket i en konsert för allmänheten. Att man också kan skapa musik kring ord som inte känns särskilt sångbara lärde sig Jan Sandström tidigt i sin karriär när han tonsatte en dikt av Göran Sonnevi. - I hans Små klanger; en röst fanns ord som "relativitetsfaktorer" och de öppnade faktiskt för något annat, något oväntat. Samma sak ser jag ibland i Setterlinds texter. Som tonsättare får han ofta själv välja poesin och timmarna på biblioteket har vid det här laget blivit många. Nyligen har han skapat ett stycke för slagverksensemblen Kroumata och Erik Ericsons Kammarkör, som ville ha en komposition att framföra under det så kallade märkesåret 2009. Svag för romantik
De ville gärna ha ord skrivna av en ung, kvinnlig finlandssvensk poet och efter att ha läst på hittade Jan Sandström fram till Eva-Stina Byggmästar och hennes långdikt Spiralens form från 1988. - Den innehåller också en slags resa och jag börjar mitt stycke med frasen "En gång kom jag till din ö", säger Jan Sandström som denna gång låtit dikten inspirera honom till att använda en uppsjö av sällan hörda slagverk. Eva-Stina Byggmästar liknar i denna kärleksdikt människorna vid ormar. De rör sig tätt intill varandras skinn, nära mönstren, något som får sitt musikaliska uttryck i trummor med rullande pärlor och sandpapper. - Jag är svag för romantik, det får gärna vara sentimentalt och gråtigt. Italienskt. Jag simmar gärna in i kaklet för det smetiga, måste hejda mig emellanåt. Men jag vågar det, har man gjort det en gång har man redan gjort bort sig så då kan man lika gärna fortsätta. Och är det något jag odlat under mitt tonsättarliv så är det modet. Spelas i hela världen
Som professor på Musikhögskolan i Piteå har han ansvar för cirka 25 elever som studerar komposition, en verksamhet han varit med om att bygga upp. Ändå tycker han i dag att han har en god balans mellan undervisning och eget komponerande. Så har det inte alltid varit - på 90-talet kunde han ibland känna sig pressad av alla beställningar. - Det har aldrig varit så roligt att arbeta som nu, både med eleverna och med komponerandet. När vi började bygga upp utbildningen i Piteå var norra Sverige en vit fläck i sammanhanget. Nu går det bland annat två Luleåbor på utbildningen, helt fantastiskt egentligen. Jag har åtminstone bevisat en sak i min gärning - att man faktiskt kan verka som tonsättare här uppe och ändå bli spelad i hela världen. Samtidigt får man aldrig glömma att det mesta här i världen är tillfälligt, när man slutar skvalpa runt i vattenglaset märks inte ens rörelserna. Inget är för evigt. Bara städer som Cáceres.
Så jobbar vi med nyheter