- Två år senare var det nästan som att läsa vid ett nytt universitet, på gott och ont, säger han.
Och det är den tiden i Uppsala han valt att skildra i sin roman debut Gula faran som ges ut på Idus förlag. Idén till boken har han burit på länge, men han har brottats med formen för berättelsen.
- När jag provade att låta historien berättas i jagform med tillbakablickar fick jag det plötsligt att stämma. Då gick det ganska snabbt att skriva ned historien.
Kompisgäng
Berättelsen kretsar kring ett kompisgäng, med huvudpersonen Egon, hans kompis Anders och den kristna u-hjälparen Anna, i centrum. Och det är genom Egons ögon, nu en ganska cynisk man som passerat 60 års ålder, som historien rullas upp under några vårmånader 1967.
- Mycket handlar om mina minnen av människor och miljöer från den tidens Uppsala. Allt har på ett eller annat sätt hänt, men kanske inte just de personerna eller just där och då, menar Lars Tyskling.
Hans beskriver Uppsala 1967 som en liten ankdamm, där studenter i stort sett brottades med samma bekymmer som i dag. Jakten på studieresultat, studielån och bostäder var detsamma. Skillnaden var det politiska klimatet som ledde till en förändrad undervisning på universitet.
- Det var en konservativ syn som rådde inom de humanistiska ämnena och det fanns ett behov av en nödvändig samhällsorientering av ämnena. Däremot fanns starka auktoritära drag inom viss vänsterrörelse som mina huvudkaraktärer värjer sig emot eftersom de är obotliga individualister.
Demokratiska värden
För det är inget vackert porträtt av vissa fraktioner inom vänsterrörelsen han tecknar. Snarare tvärtom, även om han påpekar att boken inte ska ses som en uppgörelse med dåtidens politik.
- Men det var omöjligt att skriva en berättelse om den tidens universitetsmiljö i Uppsala och utelämna politiken. Det hade inte blivit trovärdigt, menar han.
I stället menar han att bokens syntes handlar om det egna ansvaret, individens eget ansvar för sitt tänkande och handlande.
- Jag har själv alltid haft svårt att svälja det odemokratiska tankesättet inom viss vänsterrörelse. Och den kritiken kan de gärna få eftersom jag anser att många ännu inte gjort upp med hyllandet av dåvarande diktaturer. Min bok kan ses som ett försvar av yttrande- och tryckfrihet och vanliga demokratiska värden, menar han.
Barnböcker
Men främst är det som sagt en berättelse om ett kompisgäng, deras liv och planerandet av en stor protest. De lever i rivningskåkar, går på fest, pluggar inför tentor och filosoferar.
- Många kan säkert tycka att de är både barnsliga och romantiska, men de har också en hel del filosofiska resonemang av substans.
Däremot är han osäker på om det kommer att bli någon ny bok. I januari går han i pension från landstinget där han arbetat som informatör sedan 1998. Däremot kommer han inte att sluta jobba helt, men de litterära projekt han har liggande rör helt andra genrer, bland annat har han skrivit en hel del berättelser för barn som han nu letar illustratör till.
- Och så ett annat projekt. Men det är förlagt till Norrbotten. Jag är färdig med Uppsala nu.