- När man håller på med något så konfliktfyllt som skogsskydd, gäller det att hitta något annat som känns kravlöst, säger han.
Det var därför han började med fjärilar. Som så många andra projekt startade det hemma på gården, mitt i Vuollerim. Fjärilsvärlden var visserligen väl utforskad av vännen och kollegan Kjell Hedmark, så det var mest för skojs skull som Mats klev in i den. Han trodde egentligen inte att det fanns så mycket mer att hitta där. Men så händer det som alltid tycks hända Mats Karström. De ovanliga arterna, de verkliga rariteterna, bara dyker upp framför honom.
- Här ser du den grönfläckiga vitfjärilen. Den kommer från Aralsjön eller Kaspiska havet, och så landar den här hos mig! Och så här glad blev jag när jag fick se den. Vilken lycka!
Passionerad naturmänniska
Han visar bilderna i albumet. Till höger den exklusiva besökaren, till vänster han själv förevigad mitt i ett jättelikt glädjeskutt.
Utanför köksfönstret flockas småfåglarna kring bordet. Passar på att frossa under dygnets få ljusa timmar.
- Ser du bofinken där? Det är väldigt ovanligt att den stannar så här långt in på vintern.
Och förutom att mata fåglar, vad gör en passionerad naturmänniska när vintern lägger en kall, steril filt över nejden?
- Ja, jag har ju några skogar som jag jobbar med. Och så håller jag på med en svampbok tillsammans med Bo Mossberg. Det är ett drömprojekt. Mossberg är Sveriges främsta växtillustratör och en av dem jag såg upp till tidigt. Det var hans böcker som fick mig att resa till Medelhavet och titta på orkidéer. Och nu får jag jobba med honom!
Mats Karström fyllde 50 för några år sedan. På festen i Vuollerims Folkets hus fick han ett gratulationskort från fältbiologerna med ett typiskt skämt naturmuppar emellan: "Även död ved lever." Nu säger han att han nått en ålder då man börjar reflektera över varför man har blivit den man är. Naturintresset från barnsben fick bränsle genom verk inte bara av Bo Mossberg, utan också Jan Lindblad, Arne Sucksdorff, Gunnar Brusewitz och Edvin Nilsson. I Lindblads spår for han till exempel till Trinidad.
- De väckte en längtan hos mig efter att få göra samma sak, konstaterar han.
Åtnjuter respekt
I dag är Mats Karström en av landets absolut namnkunnigaste biologer. Den respekt han åtnjuter i naturvårdskretsar också utanför landets gränser grundlades när han mer eller mindre revolutionerade sättet att se på de glesa gammelskogarna i norr. När kärleken hade lockat honom till Vuollerim 1986 träffade han på en grupp människor som var starkt oroade över det storskaliga skogsbrukets framfart i Jokkmokks kommun. Tillsammans bildade de Naturskyddsföreningens skogsgrupp Steget före, och Mats Karström bestämde sig där och då för att i fortsättningen arbeta en dag i veckan ideellt.
- För en biolog är det fantastiskt att få komma till en plats som är en vit fläck på kartan. Samtidigt var det ju just den vita fläcken som gav legitimitet åt ett storskaligt skogsbruk. Man ansåg inte att det fanns något som var värt att skydda här. Men jag hade sett växter och djur som man inte trodde fanns i de här trakterna. Och jag hittade svampar och lavar som berättade tusenåriga historier om skogarna. Om vi kunde visa att de arterna fanns i skogen, då blev den viktig.
Mats Karström var övertygad om att hans metod kunde rädda skogar. Men han trodde nog inte att han 25 år senare skulle ha utbildat 6.000 personer i sin metod. Eller att det skulle ge honom och Steget före priser och utmärkelser. Han har fått allt från Jokkmokks kommuns kulturpris, till Artdatabankens naturvårdspris. Och så nu senast Edbergpriset, ett internationellt pris uppkallat efter Rolf Edberg, en mycket viktig person inom svensk naturvård. I början av december tog Mats Karström emot priset i Karlstad.
- Det var extra roligt, eftersom jag faktiskt fick mitt första biologjobb i Karlstad. Jag har vuxit upp i Mälardalen och studerade i Stockholm. Där finns allt och därför är det så lätt att bli kvar. Jag är glad att jag har bott där, men jag har förändrats i mitt sätt att tänka sedan jag flyttade.
Värdefulla miljöer
Det har blivit svårare, säger han, att verka inom naturvården. Anslagen för skogsskydd har minskat och värdefulla miljöer ligger ännu oskyddade. Mats Karström ser ett intellektuellt glapp hos en miljöminister som reser världen runt och pratar om biologisk mångfald, men inte är beredd att skydda det som är viktigt i det egna landet.
- Vi har blivit mer miljösmarta, men tror samtidigt att vi på det viset kan konsumera oss fram till en bättre miljö, i stället för att ifrågasätta hela livsstilen. Vi köper till exempel miljöbilar och tror att vi därmed kan fortsätta köra bil som tidigare, säger han.
Mats Karström tycker att det synsättet hänger ihop med en ökad egoism och ytlighet i samhället. I denna vår tid känns därför jobbet på gymnasieskolan i Jokkmokk både viktigt och roligt.
- Jag vill få de här unga människorna att känna sig som en del av något som är större dem själva, som inte är egoistiskt. Det gör en starkare. Om du bara har dig själv att luta dig mot i en tid av ytlighet och egoism, är det så mycket lättare att tappa fotfästet.
Utforskat lappmarken
Många stora biologer har utforskat den svenska lappmarken långt före Mats Karström. Men nästan alla har betraktat skogslandet som en transportsträcka på väg till de storslagna fjällen. Också Mats Karström far till fjälls då och då, men det är i skogs- och ängsmark han tillbringar sin mesta tid.
- Fjällen är redan väl dokumenterade, men sedan är jag nog lite lat också. Det kräver mer planering att vara i fjällen. Här kan man ta sig ut över dagen. Men visst, just nu känner jag en stor längtan efter att få se fjärilarna i Badjelánnda.
Detta att längta, drömma och planera för att drömmarna ska gå i uppfyllelse, är en del av Mats Karströms personlighet. Han berättar om hur han nyförälskad i sin sambo for med henne till Kvikkjokk, besatt av sin längtan efter att få se ryssbräken. Den lilla skira ormbunken växer på två platser i landet, båda i närheten av Kvikkjokk. Till sist hade Mats fått veta var han skulle finna den. Men när han stod där, 20 meter från ett av sina drömmars mål, kunde han inte.
- Jag drabbades av känslan att när jag har sett ryssbräken, vad finns då mer att se?! Jag var inte redo. Så vi vände! Men sedan åkte vi dit ett år senare, och då gick det bra.
Mats Karström är bred i sin kunskap om natur, ekologi och miljö. En medelmåttigt insatt lokal journalist har kunnat ringa honom med de mest skilda gröna frågeställningar genom åren. Jag frågar varför han inte slog sig på något mer spektakulärt än små, små lavar och svampar. Som de stora rovdjuren, till exempel.
- Det är berättelserna som fascinerar mig, och de här små berättar om så stora och långvariga skeenden, minst lika mycket som en varg, eller en björnhona i Rapadalen. Mitt i ett jättelandskap kan det finnas en enda plats, en kvadratdecimeter, som erbjuder just det en sån här liten art kräver. Och att de skulle vara så små är ju relativt. En havsörn kan ses som en prick långt bort, men knappnålslaven fyller hela mitt synfält i luppen.