2019 startade och slutade på liknande sätt för Robert Hurula. I december har han belönats med Skap-priset och blivit nominerad till en Grammis – i februari inledde han året med att ta emot Grammis för "årets rock". Dagen efter släppte han första singeln ("Självmordsbron") från skivan "Klass".
– Det var så tajmat, jag hade något att säga. När man vinner går man av scenen och får en kamera i ansiktet. ”Vad säger du?”. Då hade jag faktiskt något att säga – jag skulle släppa en ny låt på någon timme (skratt).
När han får reda på att han utsetts till årets norrbottniska nöjesprofil har Hurula svårare att formulera sig.
– Det var mäktigt, vad fint, säger han när vi träffas på en liten krog i Skanstull.
Hur känns det?
– Det känns ju grymt (skratt).
Trots att det gått 18 år sedan han lämnade Luleå och relationen med uppväxtstaden varit svår har banden vuxit sig starka och kärleken från norrbottningarna är tydligare än någonsin. Ett exempel på det blev den minnesvärda konserten på Musikens makt då publiken slöt upp och Hurula fick avsluta den sista versionen av festivalen någonsin.
– Det VAR någonting speciellt. För mig är spelningar en strävan efter att få vara i nuet, att inte behöva låtsas eller fejka någonting. Jag kommer ihåg att jag var supernervös eftersom det var i Luleå och på Udden. Hela upplägget tar mycket ifrån en, allt man tar in, det kändes redan från början att det skulle bli speciellt på något sätt. Det var verkligen en sådan spelning där nuet infann sig redan innan vi börjat spela.
På platsen där han upplevt många sommarkvällar som ung och vissa rader i hans texter utspelar sig hade han svårt att hålla tillbaka känslorna från scenen.
– Jag brukar inte prata mycket på spelningarna men jag var tvungen att säga något, jag ville att folk skulle fatta att jag genuint menade allting, säger Hurula.
Varför var det så känslosamt?
– När det kommer till min musik och vad den handlar om blir det känslosamt att sjunga om folk jag känt som dött i Luleå, där kompisar är och alla som var där är där. Det är något med det som nästan är för sjukt. Jag tror att jag tänkte på vad texterna handlade om hela tiden samtidigt som jag sjöng dem. Det var jobbigt och så som det ska vara, man ska aldrig göra det på rutin. Det kändes jävligt starkt.
Robert Hurula har blivit något av en hjälte i Luleå Hockeys supporterkretsar och "på hemmaplan" har hans konserter ofta pyntats med bengaler och ramsor. Något oväntat för en person utan sportintresse.
– Jag har aldrig spelat hockey eller fotboll eller någon sport men jag uppskattar verkligen kulturen. Jag skulle säga att jag uppskattar kulturen runt sport mer än jag uppskattar sport (skratt). Det är passion och ganska kopplat till arbetarklass, det är något fint.
Ett bevis på fansens kärlek fick han i mars då Matti Alkberg skickade ett sms med bilden av ett Luleå Hockey-tifo där Hurula-texten "Om jag tänker alls tänker jag på dig" prydde hela ståplatsläktaren.
– Jag tyckte det kändes så mäktigt, så fett. Att en rad från en låt kan göras på det där sättet, det var mäktigt och smickrande. De som ligger bakom det har ofta varit på spelningarna och supportat, jag har träffat några av dem och är skitstolt över det, säger Hurula.
Har din relation med Luleå förändrats de senaste åren?
– När jag flyttade kände jag bara att jag hatade allt, jag hatade stan, jag hatade varenda människa – jag drar. Sedan börjar man inse att det inte var så illa. Det är många grymma människor där som jag har kontakt med fortfarande och som har format mig mycket.
– Jag tror att jag härdats av den kulturella motvindskänslan som man har där, att man fan inte ska tro att man kan göra vad som helst (skratt). Man måste ta i lite mer när man gör något, man måste hitta det man tror på väldigt hårt annars får man äta upp det.
Årets norrbottniska nöjesprofil 2019 – hur mycket norrbottning är du?
– Det är svårt att göra sig av med det, även om det är länge sedan jag bodde där. Under mina första 20 år lämnade jag inte Luleå, alltså ingenting, jag kanske sov en natt utanför stan i Umeå. Jag hade aldrig varit i ett flygplan ens och det har präglat mig ganska hårt, jag har inte känt mig som en världsmedborgare om man säger så. Jag har mer känt mig som en Luleåmänniska. Min dialekt sitter kvar, det får jag höra jämt. Det är en ganska stor del av en … antar jag.