I samma andetag som man nämner Daniel Lindström måste man bara nämna tjejerna. Alltså, inte tjejerna på scen ? där finns inga ? utan tjejerna i publiken. De står där, längst fram vid kravallstaketet, och ögonen glittrar helt magiskt. Undrar just hur det känns att vara Daniel Lindström, att vara 27 år och framför sig ha hundratals unga tjejer som är totalt nedkärade i just dig.<br>Självklart framförde Daniel Lindström sina två radioframgångar, Coming true och My love won?t let you down, med bravur och till publikens stora glädje. Eftersom hans eget material inte riktigt räcker till blev det även ett par covers, bland andra en godkänd variant av Seals Crazy och Andreas Johnsons Gloriuos, framförd från scenkanten till ovan nämnda tjejers förtjusning.<br>Mycket av Daniel Lindströms attraktionskraft tycks komma ur det faktum att han är känd från TV. Det är inte många i publiken som sjunger med i låttexterna, däremot är det många som fotograferar, ler igenkännande och nickar åt varandra.<br>Och det är förståeligt, Daniel Lindström har en röst som är från himlen sänd, men han har ingen bra repertoar. Frågan är varför inte Daniel Lindström bestämmer sig en gång för alla, ska han sjunga pop eller soul? Undertecknad skulle utan omsvep föredra det senare, inte minst med tanke på hans gigantiska röstresturs. I går kväll i Kiruna blev det helt enkelt bara halvdant och lite av varje. Synd.
