Halsstarrigt mod i frälsarens spår

Ann-Katrin Tideström Tre vägar från Norrfjärden till Afrika Först är det vardagen och vardagssynden, mer eller mindre uppenbarad. Sen är det första frälsningsundret och då blir allt liksom klarare. Det är samma värld, men mer watt i lamporna, inte för inte talar vi om att allt står i ett förklarat ljus. Sedan kommer kallelseundret och då förstår man inte riktigt. Det finns en tro och det finns ett vardagsslit som gestaltar det kristna, barmhärtigheten, osjälviskheten och människokärleken. Att inte söka sitt, att uppoffra sig där borta på missionsfälten. Men det finns samtidigt en egendomlig stumhet, det är ingen klang runt själva tron längre. Det är som att orden krympt och gärningarna bär hur långt som helst. I denna EFS-tro där gärningarna alltid hållits teologiskt kort. Knappast tror jag att personerna själva skulle hålla med mig, det finns punkter där den tvivlande och den troende har svårt att finna varandra. Kanske finns här något väsentligt som säger att såväl teori som teologi är grå när de levande gärningarna bär vittnesbörd? Och att människans storhet förvandlar orden till aska. Skulle alltså dessa ideliga uppoffringar, dessa långa färder efter sjukhus, dessa vaknätter över sjuka barn, detta medlevarskap med de fattigaste verkligen ha den egenskapen att de osynliggör tron? Det som försiggick under årtionden, utan tanke på vinning, ofta under personlig fara. När det ändå var själva tron som möjliggjorde undret? Missionskallelsen, det högsta och mest prestigefyllda för de allmogesöner och - döttrar som tagits upp av de stora frälsningsvågorna under 1900-talets första hälft. Att följa i frälsarens spår, samla skarorna, göra gott. Allt det som Annie Hellström, Ingemar Holmqvist och Ingegerd Öhman berättar om. Piteåpojkar och Piteåflickor som gör världen långt, långt innan andra börjat tala om internationalisering och globalisering. Deras halsstarriga mod, uthållighet, djärvhet. Även genom inbördeskrig och påtända pojksoldater. Fast just detta senare, den moderna tidens kaotiska sönderfall, tycks utsätta tron för värre prövningar än någonsin tidigare, det framgår också. Ann-Katrin Tideström har träffat dem och hört deras livsberättelser. Enkel, gripande och rakt berättat. Och så denna märkliga tystnad om en tro som liksom försvinner i skuggorna av Afrikas starka ljus. Blev de reducerade av det gigantiska i sin uppgift? Och först därigenom verkligt upphöjda? När de lär sig ödmjukhetens förödande sång. Säger de oss att all tro, sekulär eller religiös, samtidigt måste vara rörelse? Att när den visar sig som familjeaftnar, rådslag eller juniorverksamhet har den i själva verket stannat upp, börjat dö. Och när den förverkligar sig i det mest osjälviska sker någonting liknande, den reducerar sig, inte som handling, men väl som tro? Och börjar den därefter, i spillrorna av sina egna framgångar, formera sig till en helt ny tro, eller åtminstone insikt? Eller är det en uppgift som borde tillkomma de eviga skeptikernas skara? Någonstans i detta är missionärernas erfarenhet mer universell, allmänmänsklig.