Hälsningar från Marianne Öqvist
Norrbottens museum öppnar en minnesutställning över en välkänd Norrbottenskonstnär - Marianne Öqvist.
BEST OF MARIANNE. Hela sommaren kommer Norrbottens museum att ställa ut Marianne Öqvists konst. Urvalet är gjort av Bengt Frank, hennes man och kollega.
Foto: Håkan Gidlöw
Den gången berättade hon att hon inte hade varit helt säker på att kunna närvara själv vid utställningen - den var bokad sedan ett par år tillbaka. Därför skapade hon gungan som hon gav titeln Hälsningar från Marianne. "Jag tänkte att man kunde putta i gång den, så att den skulle stå där och gunga lite", minns jag att hon sa. - En utställning till hann hon med i livet. I samband med att hon dog visade vi tillsammans Svanen och Grobianen besöker Huddinge på Konsthallen därnere, säger Bengt Frank, som redan 2006 ställde ut hennes konst på Konstgillet i Boden. - Den utställningen var planerad sedan länge och bestod av det hon hade skapat under det sista året hon levde, säger Bengt Frank som har mycket att ta av och som struntat i att följa något särskilt tema. - Jag gör inte det här av sentimentala skäl. Hennes konst är helt enkelt värd att visas eftersom den är så bra. Den här utställningen blir en slags "best of" Marianne Öqvist, säger Bengt Frank. Ett återseende
Den som följt Marianne Öqvists konstnärskap kommer att känna igen en hel del. I själva verket känns det som om hela utställningen är just en hälsning från henne, att träda in i den blir ett glädjande återseende. På en vägg står hennes moraklocka i tovad ull - den som inte visar tid utan evighet och vars kropp är fylld av kottar. På en annan hänger hennes tre "porträtt" med titeln Sillkungens döttrar, en gammal bekant från Tornhuset. Ett hörn ägnas åt Slättberg, ett övergivet nybygge beläget på en enslig höjd, som Marianne Öqvist hittade fram till när hon arbetade med det så kallade Råne älvdalsprojektet. Resterna av den gamla gärdsgården blev till teckningar som antog formen av ett partitur. Runt gården hittade hon rostiga tunnor som förvandlades till trummor, liar som blev olika slagverk. Resten tog Staffan Lahti hand om. Resultatet blev ett konstverk, men också musik, som framfördes på Konstens hus 1997. Några av hennes designade vantar finns också representerade, liksom Förlåtelseskrinet, det hon en gång skapade för Bergnäskyrkan. En sinnrik konstruktion för avläggande av diverse bördor, symboliskt med reningsbad och allt. Offentliga uppdrag
De offentliga uppdragen blev många för Marianne Öqvist, som under sin sjukdomstid gick runt bland sina objekt på sjukhuset i Sunderbyn med pensel i hand och försökte råda bot på årens slitage. I den sista intervjun jag gjorde med henne inför utställningen på Konstens hus 2005 berättade hon att hon under de senaste åren helt kunnat koncentrera sig på sina egna bilder, sina egna berättelser. Att skapandet för henne var rena hälsan. Inför den utställningen hade hon också börjat måla, hon som alltid utgick från sitt textila arv, oavsett vilken teknik hon än arbetade med. Intresset för mönster och former, mellanrum och färger - ofta kontrasterande - präglade det mesta hon gjorde. - Från att alltid ha varit mycket abstrakt började hon plötsligt ta in människor i sitt måleri. Hon slet en del med det där, men så kom hon på att hon skulle måla sina människor utifrån ett perspektiv där hon betraktade dem uppifrån. Då hittade hon hem, säger Bengt Frank, och visar på ett par bilder som föreställer dansande par. Mångsidig
Minnesutställningen speglar på många sätt Marianne Öqvists mångsidighet - hon vars stiliserade bruksföremål kom att bli välkända ting i norrbottniska hem och som formgav halsdukar, mössor och vantar som värmer många om vintrarna. Den där mångsidigheten kommenterade hon i en intervju 2004 med orden "Kanske gör det att det hela verkar lite spretigt, men jag har många strängar på min lyra". Själv känns hon mycket närvarande där på museet och högst påtagligt på en bild tagen på en strand i Turkiet 2002. - Jag tycker mycket om den bilden och ville ha den med. Sen kommer man också att kunna höra henne tala själv i en intervju gjord av Sigrid Flensburg 2005. Just nu letar vi bara efter lämpliga högtalare, säger Bengt Frank.
Så jobbar vi med nyheter