I fjol utkom Jenny Wrangborg med diktsamlingen Kallskänken för vilken hon belönades med Stig Sjödin-priset. I dag kommer hon till Kulturens hus för att läsa dikter och samtala med Peo Rask under rubriken Poesilinjen vs Arbetslinjen.
Hur står det till med arbetarlitteraturen i dag?
- Det står bra till tror jag, jag tycker mig ha sett ett uppsving på sistone, så det är nog ingen fara på det taket. Vi har ju Johan Jönsson, min bok, Kristian Lundberg, Åsa Lindeborg.
Vad tror du det beror på, det uppsvinget som du säger?
- Tyvärr så tror jag att det beror på att förhållandena på arbetsmarknaden har blivit sämre, då känner man att man vill berätta om den verkligheten.
Är du arg?
- Ja, det är jag ju. Det är klart att man är arg när man tvingas jobba i osäkra anställningar, och dåligt betalt, och behandlas som en maskin, så det är klart att man blir arg över hur det fungerar i dag.
Sätt att försöka förändra
Hur omsätter du det i poesi?
- Jag skriver ju dikter om min ilska och det är ju ett sätt att försöka förändra, att försöka få ut den här verklighetsbeskrivningen, min verklighet. I medierna nu diskuteras det ju andra problem som jag inte upplever som problem, till exempel att man behöver RUT-avdrag, det har jag aldrig känt något behov av, samtidigt som det finns folk som tjänar väldigt dåligt, det finns många arbetslösa människor, verkliga problem.