Bröderna Grimms gamla ruskiga folkliga sagoberättelser var ju minst lika ofta rejält upphetsande och skrämmande, även om de väl faktiskt var meningen att de mest av allt skulle erbjuda tröst till de barn som de främst var ämnade för.
För närvarande tycks intresset vara främst fokuserat mot den väna och vackra flickan Snövit, som det nu på relativt kort tid har anlänt två filmer om. Och ingen av dem har varit särskilt lik Disneys tecknade version från 1937.
Föreliggande Snow White and The Huntsman (som ju självklart gör sig bättre på filmaffischerna än Snövit och jägaren) är en tämligen häftig och upphottad version om stiliga Snöis, som har betydligt mera gemensamt med tv-serien Game of Thrones och Sagan om ringen än med någon sagobok eller tecknad serie.
Här slits det obesvärat hjärtan direkt ut ur kroppen på folk och halshuggningar och brutala ihjälslagningar är ingenting annat än vardagligt legio.
Kristen Stewart, som för ögonblicket har lösgjort sig från uppgiften som gemensamt kärleksobjekt för både en vampyr och en varulv (i Twilight-filmerna), gör nu rollen som prinsessan Snövit, vars kunglige fader omedelbart efter vigseln mördas av sin kompakt ondskefulla styvmoder
Ravenna (en energiskt samt hiskeligt överspelande Charlize Theron) som därefter använder sig av magi samt sin sinistre broder Finn (Sam Spruell) för att grymt styra över det vagt medeltida men starkt fantasypräglade riket.
Snövit själv stuvas oceremonielt undan i en dyster fängelsehåla och försmäktar där i något decennium, tills hon lyckas rymma och tar sig till Mörka skogen. Dit sträcker sig inte drottningens magiska krafter så hon delegerar därför till jägaren Eric (Chris Hemsworth) att rycka ut och hämta hem henne för: den magiska spegeln har meddelat att det nu är Snövit som är den vackraste varelsen i riket. Samt ett hot. I sig.
Det här är ju inte direkt några nyheter utan bara sånt som vi känner igen från förr. Men bland det nya är då att Snövit så småningom framträder i ringbrynja som den värsta Jeanne d’Arc och rider i spetsen för den trupp som tar upp striden mot drottningens ondskefulla styre.
Då är det inget annat än en aggressivt feministisk Snövit, som frifräsigt dundrar och galopperar fram.
Men: tack och lov så är ju ändå de sju dvärgarna ändå intakta! Fast ingalunda med sina Disneynamn och skådespelarna som agerar dem är inte alls några dvärgar heller, egentligen.
Men eftersom de görs av goda krafter som Ray Winstone, Bob Hoskins och Ian McShane så blir de ändå både pålitligt färgstarka och slagkraftiga och utgör en väsentlig del av filmens behållning.
Det vilar för övrigt en tillräckligt dunkel och hemlighetsfullt dov stämning över hela filmen, med gott om effektfulla fantasyinslag och en hetsig närvarokänsla som skapar tillräckligt med dallrande nerver.
Men det är dåligt ställt med kemin mellan Snövit och jägaren Eric. De fåtaliga gånger som de går i clinch och kysser varandra, är det så befriat från passion att man misstänker att det förekommer gift på deras läppar.
Kristen Stewart är ju helt okej, men Chris Hemsworth är så fri från utstrålning att inte ens elektroniska dörrar i ett köpcentrum godvilligt skulle öppnas för honom.
Men framför allt: håll ungarna borta från denna Snövit!
Denna tuffa variant är visserligen sprakande välgjord, men ingenting alls för dem.