Efter fyra extranummer och nästan två timmar på scen överväger Håkan Hellström att låta kvällen ta slut. Dock väljer han, med motiveringen att de så sällan får chansen att besöka dessa nordligaste av breddgrader, att ändå spela en sista låt.
Låten heter Du är snart där och är förmodligen, skulle jag ytterst ödmjukt vilja påstå, det allra bästa spår som Håkan någonsin spelat in. Den gigantiska sångprestationen, den passionerade refrängen som hamrar in ett bitterljuvt budskap om att behålla hoppet, och textraden "Håkan, du var bättre förr" - ett påstående som kvällens framträdande totalt demolerar.
För spelningens övriga höjdpunkter utgörs också av låtar som, likt avslutningsspåret, hämtats från det nya albumet 2 steg från paradise. Främst syftar jag på den senaste singeln Jag vet vilken dy hon varit i, under vilken Håkan faktiskt verkar lite rörd över hur väl förankrad den redan är i Luleåpublikens hjärtan. Dessutom sjunger han i ett tidigt stadium en triptyk av låtar på temat "Kärlekens oberäknelighet", med klimax i den helt fantastiska Man måste dö några gånger innan man kan leva. De är få låtar som lyckas bli sådana självklara allsångsnummer inför en publik som hör den framföras live för första gången.
Och ja, ok, att skriva en uteslutande positiv recension av Håkan Hellström känns lite gjort. Men det går inte att komma ifrån - alla älskar Håkan. Han påminner ömsom om Bruce Springsteen där han springer omkring framför sitt redan E Street-ska kompband och ömsom om Harpo Marx, med cylinderhatt och utlevande stumfilmsrörelser. Energinivån är precis så hög som legenden om Håkan Hellström förtäljer.
När de sista tonerna i Du är snart där ringer ut är jag glad att konserten är slut - för Håkan hade aldrig kunnat toppa den avslutningen. Men det hade förmodligen inte någon annan i Sverige heller kunnat göra.