Haggard har inget kvar att bevisa

I Am What I Am är Merle Haggards 67:e studioalbum. Räknat från början av 1960-talet och obehindrat tvärs fram genom decennierna. Mannen har nyligen fyllt 73. Tänk gärna på det: sextiosjunde plattan, 73 år. Formellt sett har Merle Haggard verkligen ingenting kvar att bevisa längre. Det har han gjort bort för länge sedan; någonstans redan i höjd med hans andra äktenskap, det med countrysångerskan Bonnie Owens (som tidigare hade varit gift med Merles mentor och kollega, Buck Owens). Sedan dess har det ju blivit några äktenskap till. I sina memoarer, House of Memories, vägrar Haggard tjurigt att kalla den tredje frun för något annat än "Wife No. 3". I en stor intervju i Rolling Stone för några månader sedan meddelade Haggard att hans rumlar-dagar i princip tillhör det förgångna. Han kan, liksom vännen, countrykollegan och den andre sjuttiplus-mästaren Willie Nelson, ta sig en spliff med jazztobak ibland. Men för övrigt tar Merle det bara tillbakalutat numera, på sin stora egendom i norra Kalifornien. Hans hellraisin’ var förr i tiden. Nu är han en av countrymusikens allra mest kärvt älskade och djupt respekterade ikoner, med trofasta beundrarskaror över hela världen och som sagt: han fixar även sextiosjuan helt problemfritt och med all sin gamla relevans självklart intakt. Faktum är att Haggard inte ens behöver 40 minuter för att sätta ihop ett tidlöst mästerverk. Cd:n hade ju lätt rymt det dubbla antalet minuter men - det räckte så här, tyckte mannen från Bakersfield. Och då lät han följaktligen också resten vara. En annan liten detalj som Merle Haggard har i behåll är - RÖSTEN. Den är lika sträv och fullkomligt fantastiskt innehållsrik nu som när han sjöng Sing Me Back Home, All My Friends (Are Gonna Be Strangers) och Branded Man för 45 år sedan. Saknar varken nerver eller precisionskänslor. Kan uttrycka exakt - vad som helst. I stort sett hela hans gamla ärrade kompgrupp The Strangers (med undantag för en av genrens allra mest kompletta gitarrister, den extraordinäre men framlidne Roy Nichols) hänger också fortfarande med; nu förstärkta med hired hands som exempelvis esset Reggie Young som knivskarp gitarrist och Bob Dylans trummis George Receli - men steelgitarrveteranen Norm Hamlet är ju som vanligt med. Av de tolv låtarna är varenda en lika nödvändig och jag nämner bara ett fåtal,
utan att för den delen välja bort någon annan - jag älskar dem allesammans. Lika hårt och innerligt. Så det blir I’ve Seen It Go Away, Down At the End of The Road och det avslutande titelspåret, I Am What I Am, som här får definiera detta erfarenhetsmärkliga album; som lika självklart tilldelas högsta möjliga betyg, som det är självklart att det bör bli er nästa musik-investering. Om ni bryr er det allra om erfarenhet och kvalitet i fusion, vill säga. Förresten: ni har väl redan den cd-box med Merle Haggard som heter Down Every Road och som innehåller ALLA hans klassiska nödvändigheter?