Konsert
Vulkano och Slowgold
Plats: Black box, Acusticum
Längd: 43 + 39 minuter
Publik: Uppåt 60 personer
Lördagskvällens "Black box lounge" på Acusticum i Piteå bjuder på två hantverksskickliga akter ur den svenska pop- och rockfloran. Ur helt skilda stilar lyckas Slowgold och Vulkano bygga en fin dramaturgi under gemensam entrébiljett.
Slowgolds drömska prärierock med texter på svenska känns verkligen egen. Hon förtrollar med en charmig närvaro och ett musikantskap där själva stämningen känns mer angeläget än de enskilda låtarna. Amanda Werne, som hon egentligen heter, besitter en fängslande röst, vacker som en stilla skogstjärn, därtill ett målande gitarrspel där det väl tilltagna reverbet är hennes bästa vän.
Hon backas upp på ett bra sätt av trummisen Erik Berntsson, vars stämsång får refrängerna att lyfta, och basisten Johannes Mattsson som hela tiden är på tå, musikaliskt så väl som i benföring.
"Minnen" sätter tonen med ett fylligt ljudlandskap som suger in lyssnaren. I centrum står Wernes välljudande Les Paul-gitarr. Andra stunder som lyser starkt är den murrigt vemodiga balladen "Sommarhus" med sitt tydliga melodibygge och poppiga "Verklighet" med sitt fjäderlätta upptempodriv och en häftig avslutande instrumentalextas.
Jag sällar mig till hyllningskören. Slowgold bjuder på någonting atmosfäriskt och riktigt starkt. Det är guld som glimmar här.
Cissi Efraimsson (sång, trummor) och Lisa Pyk Wirström (syntar och kör) i Vulkano bjuder på en härlig popfest med emellanåt furiös energi på scenen. De blir en välkommen kontrast och en självklar avslutningsakt. Duons syntiga och trumsmattrande musikaliska idé skrivs med större bokstäver och starkare färger än Slowgolds och är kort sagt av en helt annan skola.
Det är omöjligt att inte falla för några av de omedelbara poprefrängerna. Snygg-syntiga "Hero" är kvällens tjusigaste låt. Jag älskar direktheten i den smarta, sjukt effektiva refrängen "C'est bon". Partypulsen höjs ytterligare i "White beaches" där Cissi, Lisa och deras musiker laddar ur totalt.
Det goda humöret smittar och det myckna trummandet ("power-kitting" med Cissi Efraimsson och brodern Johan Efraimsson som dubbla trummisar genom hela konserten) är en häftig effekt på sina ställen, men ibland, som i "Jungle", känner jag att det blir enahanda. Det vore kul att få höra Cissi Efraimsson lägga allt krut på sin härliga popröst i några av numren. Jag tror att Vulkano som liveband skulle vinna på det.