Gunnar Larsson skriver klarsynt om konst

Nyskapande måleri är en ovanlig bok. Den höjer sig över det meningslösa samtidspladdret runt konst och från en punkt ganska högt över nuet lyckas den visa den historiska begränsningen av rörelser som modernism och postmodernism. Den är dessutom skriven med en besatt kärlek till måleriets hantverk och konstfärdighet av en konstnär med ovanlig litterär talang, Gunnar Larsson. Jag är också fullständigt övertygad om att Gunnar Larssons essä kommer att förhånas grovt av sin samtid, eftersom han generellt hutar åt landets kår av konstkritiker, som nästan samtliga lever i ett symbiotiskt förhållande istället för ett kritiskt distanserande till den verksamhet de är satta att bevaka. Postmodernismens begreppsupplösning har ju gett kritikern en obegränsad frihet att recensera avsikt i stället för utförd konst. Larsson skriver, apropå den konceptuella konstens anspråk: "Man lämnar till slut själva objektet och påstår att konstverket finns i idén. Som provokation 1970 var det ett roligt och tankeväckande påstående, men som stelnad akademism 2009 är den en farsot..." Det mest säregna i Larssons bok är ändå inte hans förmåga att placera in trender på hyllan för tillfälliga effekter utan hans nästan extatiska beskrivning av mötet med konstverket. Det är någonting kroppsligt, det slår honom för pannan, det gör honom antingen matt eller rusig. Han möter konst och förändras och det är nästan alltid måleri på duk, denna märkliga magi av pigment med bindemedel, fäst på textilt underlag. Att han också presenterar en slags personlig kanon genom konsthistorien som är mycket begränsad ska nog mer ses som pedagogik än som sista ordet i världens konsthistoria. Det är väldigt mycket renässans och barock, Tizian, Rafael, Velázquez, det börjar hos Giotto och slutar hos den moderne ikonen Jackson Pollock. Gunnar Larsson är extremt intelligent och en utomordentlig skribent med skarpt anslag, ofta med aforistisk klarhet. "Modernismen medförde också en förskjutning av intresset från konstverket till konstnären. Av det skälet måste vi stå ut med den förnedrande freakshow av knäppa konstnärer som massmedia älskar att servera oss. Konstnärens så kallade förhållningssätt lyfts fram till att utgöra en skojig accessoar i den massmediala iscensättningen av 'konstnären som galning'". Beundransvärt inopportunt, säger Ulf Linde i bokens förord. Gunnar Larsson skriver med återerövrad blick för en konst ovanför samtidssvamlet. Där gränsen för det nyskapande inte går vid samtiden.