Kycklingar, kryddstarka korvar, räkor, krabbor, kräftor, okra, lök, ännu mera lök, selleri, morötter, vitlök, paprika, persilja, salt samt diverse annat också. Mixa ihop alltsamans och låt det puttra lagom länge, medan ni öser i diverse lämpliga kryddor. Det ni därefter får fram är en av det amerikanska sydstatskökets verkliga stöttepelare ? grytan Gumbo. Ångande het, stark och jättegod; i alla fall om ni lagar till den efter ett riktigt recept och inte efter de rudimentära anvisningar som serveras här ovan. Stadig kvartett Gumbo är också namnet på en stadig kvartett (plus två inhyrda blåsare) musiker från Göteborg, som kom till Luleå på fredagskvällen för att lira ett gig på Färjan i Svartöns Blues regi. Gungande, svängande, krängande, blänkande, buktande, rullande, funkig, boogierockig och soulblues-blästrad musik av den här gemytligt sluga sorten kan alltså komma från Göteborg. Också. Och inte enbart från New Orleans eller någon annan plats i det sydstatsamerikanska Lousiana.<br> ? Vi kan nog säga att vi är ganska så ensamma bland svenska band att lira den här typen av musik, försäkrar oss sångaren och gitarristen Mikael Westman.<br> ? Det finns ju Buckaroos från Malmö också. Men de har ett lite annorlunda stuk på sin musik, gentemot oss då. Gumbo består, förutom Mikael Westman, också av Per-Johan ?PJ? Altin (piano och orgel), Henrik Bengtsson (bas) och Michael Edlund (trummor). Dessutom finns också de bägge saxofonisterna Andreas Gidlund och Nils Berg med i leken. Och eftersom basen för det här bandet trots allt är Göteborg så blir det förstås så att flera av medlemmarna i Gumbo, när de tillfrågas om varför de attraheras så stort av den brytningsfritt gungande New Orleans-musiken, svarar ungefär så här:<br> ? Det är så väldigt ?gött? gung i den. Det handlar ju om en salig röra av blues med latinorötter, klassiska korsningar av funk och rock. Helt enkelt den slags musik som det är väldigt svårt att tröttna på. Som det kan hända att man gör med blues ibland, säger ?PJ? Altin orienterande. Kör enbart ?stadsgrejor? Däremot ger sig inte Gumbo på de musikvarianter som heter cajun eller zydeco och där fiol, tvättbräda och dragspel obligatoriskt ingår i sättningen.<br> ? Vi kör i stället enbart ?stadsgrejor?. Och publiken tänder, undantagslöst, på det här också. Dessutom försöker vi vara lite lagom undervisande och tala om vem som har gjort originalen till de låtar vi använder oss av. Och det är där som namn som Dr. John (egentligen Mac Rebennack), Professor Longhair, Fats Domino, The Meters, The Neville Brothers, ?Smiley? Lewis, Jesse Stone, Allen Toussaint och ?Gatemouth? Brown bubblar fram och pockar på tillbörlig uppmärksamhet.<br> ? Dr. John är ju bara en ?king? på pianot, påpekar likaledes pianospelande ?PJ? Altin initierat. Och på debutplattan All the Time (Last Buzz Records) som kom förra året trängs klassiska covers som Rockin? Pneumonia and the Boogie Woogie Flu, Mess Around, Money Honey, Iko Iko och Let ?em Roll med nyskrivna Altin-Westman låtar med namn som Who Knows If Tomorrow Comes, Gumbo Ya-Ya och Love Tonight.<br> ? Nästa platta kommer vi att börja spela in mot slutet av det här året. Och det blir nog flera egna låtar än covers på den. Fast hemmahörande inom strikt samma genre, naturligtvis, säger Mikael Westman. Ska först erövra hemmaplan ?PJ? Altin och Mikael Westman har varit på en expedition till New Orleans och bland annat besökt Heritage-festivalen där, vilket de anser som en oöverträffad musikupplevelse.<br> ? Efter första veckan, då vi mest satt fast i den turistfälla som Bourbon Street-området är, lyckades vi ta oss till mera obskyra ställen också. Som Tipitinas, som ju var Professor Longhairs stamhak, berättar ?PJ? Altin.<br> ? Vi spelade inte någonting alls när vi var där. Men nästa gång ? då jävlar! I det här läget börjar grabbarna fundera över om inte deras gemensamme musikerkompis ?Totta? Näslund möjligen skulle kunna hjälpa dem med kontakter i USA.<br> ? Men vi skyndar långsamt där. Först ska vi erövra hemmaplan. Vi gör 100?110 spelningar per år och vi är proffsmusiker allesammans, utom en av oss. Gumbo har funnits i drygt två år i den här konstellationen men flera av oss har spelat ihop i bortåt tio år också, får vi oss berättat. Parallellt med Gumbo upprätthåller de här musikerna en sorts tribut-show till Elvis Presley, där de enbart koncentrerar sig på det musikaliska och inte ger sig in i något imitations-koncept.<br> ? Den har vi inte tagit så mycket på turné, utan i stället legat fast med på en nattklubb i Göteborg, säger Mikael Westman. Recept på plattan Det märks verkligen att de här vitala lirarna är förtjusta i ? och kan mycket om ? den musik som de så värdigt vårdar sig om. Referenser och låttitlar åker jojo genom luften och många glada skratt ackompanjerar också samtalet. Och visst: de har ätit gumbo också. Förvisso. Absolut. Både i USA och hemma i Göteborg, på den krog som just ?Totta? Näslund var delägare i och som låg på Linnégatan och hette C Von.<br> ? Vi har ju ett recept på plattan också, påpekar ?PJ? Altin som även tagit den sepiabetonade omslagsbilden, av Bourbon Street, får vi veta. Och detta säger han ganska försynt. Eftersom varken han eller någon annan i Gumbo har ägnat sig åt att laga till ? just den gumbon.<br> ? Men vi står för receptet. I alla fall.
