Guillou minns långt

Där gör han ett havererat försök till självdistansering från den unge litteraturvalp som försökte skriva i den nya franska romanens ideal och till och med på darrande ben avlägger visit hos Le Clezio för betyga sin aktning får man tro. Där skriver han sig själv som "han", ett "jag" uppstår tydligen först i mötet med journalistiken, det är så stötande i sin otrohet mot sig själv att jag ett tag funderar på att lägga boken ifrån mig. Men så blir han på gott humör och börjar tycka om sig själv igen, det sker ungefär på sidan 30, när han börjar på Fib/aktuellt. Och som samtidshistoriker är han både minnesgod och underhållande. Han deltar hela tiden i det samhällskritiska uppvaknandet på sextiotalet. Hans avslöjanden och beskrivningar kan därför få ganska lång efterklang. Under läroåren på veckotidningen Fib/aktuellt lär han sig dessutom att skriva, strax innan tidningen besegras av pornografi och vinstbegär i oskön allians. Det är både nyttigt och roligt, sådant som Björn Kumms Säpo-avslöjanden 1966, den komiska obegåvningen i åsiktsregistreringen, 300.000 svenskar. Monika Zetterlund, Cornelis Vreeswijk, naturgubben Nils Linnman (reportageresa till Ryssland), sossenestorn Hjalmar Mehr, samtliga fiender till staten. Och den handfallenhet som politiken hade inför denna nya kritik, så var sextiotalet bra länge, de första Vietnamdemonstrationerna, fredliga men ovana, bemöttes med polisiärt övervåld. Staten och socialdemokratin, bra nog sammanvuxna, var lika uppfostrade i desperat kallakrigsanda. Det är bra att Guillou minns sådant, helt fräscht dessutom, detaljrikt. Lika klokt är det att minnas provokationerna mot solidaritetsrörelserna i deras barndom. Klumpiga försök att få Palestinagrupper och andra att bli bombkastare och småmördare, ibland så dumma att de avslöjade sig själv, som att bombhota det Judiska centrat i Stockholm, någon gång allvarliga och skickliga. Guillou firar triumfer eftersom han är bäst i medvind, allra helst i historiens medvind. Men också aktuell i dagarna eftersom antisemitism sägs vara en särskilt stark egenskap hos vänstermänniskor. Vi var faktiskt klokare än så, säger Guillou, och det kan upprepas, vi visste vad vi pratade om, vi gick inte i enkla fällor och fördomar. Det där sistnämnda är starkt i Guillous minnen, att veta lite mer än omgivningen när man talar, att skriva lite bättre än genomsnittet som journalist. Vänsterns elitism, jo föralldel, men är det inte just den elitismen som gav röst åt en hel generation, åt höga och ibland ensidiga ideal, åt en gränslös tro på den egna förmågan. Guillou minns långt, över räckan av programledarjobb och "affärer", där IB självfallet är fyrbåken. Ända fram till ordförandeskapet i Publicistklubben, vändpunkten kallad och troligen upptakten till nästa bok. "Krönet" kanske vore lika välfunnet, någonstans inne i Guillous kritiska ordmassor finns ändå den välartade samhällsmedborgarens strävan efter acceptans och krönt erkännande. Kritiken adlad till samhällsansvar? Där slutar Guillous bok.

Guillou minns långt

Det är tur att Jan Guillous skrivarbiografi Ordets makt och vanmakt tar sig efter den pinsamma inledningen.