Heberlein visar sin vanliga energi, ställer Gud mot väggen; för hans tystnad inför massakrerna, för hennes egna avgrunder, för barnen som dör. Hon kräver klarspråk, makt, ingripanden. Så långt framstår hon inte som någon mild teolog som hör Gud i skymningens stilla ljud eller i barnets andning, det klingar gammaltestamentligt om hennes aktivistiska krav mot den tigande.
Hur kan Gud vara både god och allsmäktig, både tillåta lidandet och lyckan? Det kallas teodicéproblemet och har roat och plågat kristendomen i årtusenden, Heberlein nöjer sig med att förkasta det, och kanske lika gott.
Jag tänker att hon i sin Jakobsbrottning blir som en bakvänd Job ibland, hon framhärdar i sin tro, men inte i sin lojalitet, tjatar och tjatar, och tillslut undrar hon helt enkelt om Gud verkligen älskar henne?
Kanske är Heberleins bok bäst i de djupast personliga stunderna, när hon berättar om egna svek och andras våld mot hennes jag, om en våldtäkt för länge sedan, om söndriga äktenskap och ångest. Kanske är hon att föredra i sina uppriktiga böner (jo, boken har ton av bön) till en företeelse som oftast visar att han är en intressant avbild av människan mer än själva motsatsen, vilket ju har hävdats. Om människans övergrepp mot människan finns allt allvarligt att säga, om Guds frånvaro likaså.
I bokens andra del släpps Gud fram för sitt försvar. Han är ganska igenkännlig och försäkrar Ann att han älskar henne, på det förälderliga sättet, upphör aldrig och att han visst lider och visst kände hennes smärta när hon blev våldtagen. Men att han saknade makt och mandat att ingripa.
Heberleins gudsbild är nog denna frånvaro, den kallas visst apofatisk. Visserligen förklarar han sig vilja att människor lever i fred med varandra, att vi gör så mot andra som vi vill att de ska göra mot oss. Gud är knappast ett kosmologiskt mysterium, inte ens en vanmäktig filosof, mer en otillräcklig psykolog på en problemskola.
Och det är kanske bokens slutsats, vilket som ni märker jag inte ser som särskilt uppseendeväckande. Ändå har den säkert en uppgift, som lättläst introduktion till några av teologins problem, som konfa-litteratur, som tidsbild av en Gud som krympt till människa, om än något svårfångad.