Gudomligheter gestaltas

De nationella paviljongerna i Venedigbiennalen har förlorat mycket av sin betydelse till Arsenalen. Många av de fasta paviljongernas utställningar under fjolårets kändes lite avslagna. En av de större besvikelserna var faktiskt den nordiska paviljongen med bland annat en vägg av darttavlor och dekonstruktionen av en sopcontainer. Big deal! De mest bestående biennalintrycken svarade dock den ryska videoinstallationen och den venezuelanska fotokonsten för. Antonio Briceño fotograf från Caracas i Venezuela visade foton av amerikanska urbefolkningar fotograferade i sin ursprungsmiljö. Det är med stor glädje man återser dessa bilder på Kulturens hus i Luleå, så nära i tid inpå biennalen. Briceño har fotograferat företrädare ur tio olika etniska grupper som får representera olika schamanistiska naturgudomligheter. De står oftast vända mot betraktaren, ibland med en vaken neutral blick riktad rakt ut ur bilden, iklädda traditionella dräkter. I bakgrunden ser vi ett landskap som ibland är symetriskt upprepat runt den avbildade. Det är stora bilder i distinkta klara färger. Med digital bearbetning av fotografierna har Briceño byggt upp vackra bildcollage där han gestaltar gudomligheterna. Det är gudar som först med hans bilder fått en visuell gestaltning. Rato, vattenfallets ande, ur den venezuelaska pemonkulturen har på så sätt fått ett flödande hårsvall av forsande vatten. Mamacocha, Viracocha vattnets moder från Peruanska quechuakulturen spinner en tråd framför ett rykande vatten med en vulkanformad bergstopp i bakgrunden. Gudinnan Kualekn, från den columbianska koguikulturen står mot en fond av cumulusmoln, hon är följdriktigt bomullens ägarinna. Kalakshé, skogens ägare, en representant ur samma etniska grupp står med sin toppiga tovade vita mössa mot skogsklädda bergsformationer med en matékalebass i handen. Han är som den skog han står framför tryggheten själv. Tatei Urianaka, mexikanska huicholkulturens Moder jord, står med famnen full av majskolvar på en stenig djävulsåker mot en dramatisk himmel. Man förstår att det krävs gudomliga krafter för att få något att gro och växa ur den jorden. En allvarlig Bepkororotí, den brasilianska kayapokulturens stormgud bygger upp, med blotta tanken, ett oväder på himlen som tornar upp bakom honom. Månne det är en naturgudarnas hämnd på den mänsklighet som misshushållar med de gudomliga gåvorna. Det finns många olika urbefolkningar på den amerikanska kontinenten. Det finns kulturella skillnader men beträffande det mytologiska råder en samstämmighet. Allt i naturen deltar i skapandet av kosmos och allt är blott ett lån. Briceño vill med sina bilder ge visuell gestaltning till dessa urbefolkningar och den mångfald av kulturer de företräder samtidigt som det erinrar oss om att det finns alla skäl i världen att slå vakt om den natur vi alla kommer ifrån. Det är en vacker och tänkvärd utställning och man får gratulera Konsthallen och dess besökare till att man fått hit den. Gärna fler sådana initiativ!