TEODICÉ. Ett svårt ord för ett ännu svårare problem, men låt oss börja med tsunamin. Tyvärr är det senare ordet alltför välkänt. Det brukades knappast 1755, då en tsunami ödelade Lissabon och dödade nästan 100.000 människor. Den mest katolska av städer, fanns det en mening, talade Gud genom flodvågen? Naturen sände en seismisk chock genom filosofin. Den oförskämde Voltaire skrev bok och dikt och krossade tron på Guds godhet lika obehindrat som vågen krossat Lissabons hundratals kyrkor. Immanuel Kant, tyskt effektiv, skrev den första uppsatsen i seismologi istället. Vi levde inte längre i den bästa av världar. På kristna webbsidor brottas man än med teodicén och förklarar att det helt enkelt inte finns något problem. Kristendomens hårdaste nöt, inget problem? Alltså: hur kan Gud vara både god och allsmäktig samtidigt? Eller, hur kan han/hon både bygga upp och rasera alla Lissabons stora Gudshus? Barnatron säger ju att Gud är god, men varför dör då barnen? Gud och ondskan är varandras motsatser, läser jag på en ungkristen hemsida, ja, för all del. Men krigen, folkutrotningarna, jordbävningarna? Gud, allenarådande, allvis? Teodicéproblemet, det har plågat tänkande teologer i århundraden, ja årtusenden. Spelar det roll? Jo, en lära måste bena ut sina motsägelser. Kristendomen har ju avskaffat helvetet, ondskan är bara människans. Men samma varelse är också Guds avbild, problemet återkommer köksvägen. Skulle Gud alltså vara ond/god? Då blir det en annan lära och det tänker jag inte ta ansvar för. Hans vägar äro outgrundliga. Men står han verkligen bortom gott och ont?
