Gubbigt, men allt annat än tråkigt

Nick Lowe
Torsdag, 20:00
Storan, Göteborg

Kultur och Nöje2005-04-23 06:30
De stora furorna i min skivsamling har jag betat av allt eftersom. Bruce Springsteen, Will Oldham, Tom Waits och efter dem fanns det egentligen bara en kvar att se: Nick Lowe. Den siste av mina fyra ouppnåeliga storfavoriter som tillsammans med Oldham nog är den allra käraste. <BR>Det känns som att vi är varandra nära, och när han står på Storans anrika scen är det som att träffa en gammal vän. Lowe är säker, redan inledande There Will Never Be Any Peace (Until God Is Seated At The Conference Table) sitter med ett andäktigt grepp runt öronen. <BR>Det vilar ett slags resignerat men tillfredsställt lugn över honom. Han är ståthållare för mognadens tid men det innebär inte att han förlorat allting från New Wave-erans glansdagar som många andra från den tiden har gjort. <BR>Elvis Costello är i dag bara tråkig, men Nick Lowe har lyckats förvalta sitt arv och är allt annat än just tråkig. <BR>Han är väl så tanig men hans karaktäristiska utseende med det vita håret och den långsmala kroppen är högst sympatiskt och det finns nog ingen som inte tar honom på allvar.<BR>Om Nick Lowe är arketypen för att mogna med värdighet är den göteborgska publiken raka motsatsen, i alla fall de tre asen som satt en bit ifrån mig. Trots tappra försök att ignorera dem så påverkade de såklart konsertupplevelsen i alla fall. <BR>Det borde vara dödstraff på att prata i normal samtalston, sjunga med och kommentera under konserter. Allvarligt, det borde det.<BR>Bortsett från detta irritationsmoment var det en finstämd och exceptionellt avvägd konsert. Lowe kör sitt set i sann Convincer-anda men även en del 70- och 80-tals klassiker får utrymme i repertoaren. Bäst är Lately I?ve Let Things Slide, Cruel To Be Kind, Indian Queens och Peace, Love and Understanding ? låtar som fortsätter att vara bäst även hemma i stereon.<BR>Det finns någonting som förenar, min brådmogenhet möter hans värdiga lugn. Jag känner mig väldigt gubbig och det med all rätt. Det var väldigt gubbigt. Kanske främst under publikuppvärmaren Geraint Watkins bluesiga och ointressanta halvtimme men även under Lowes konsert. Skillnaden är att den sistnämnda lyckas vara gammal med värdighet.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!