Gubbig kärleksångest

TV-serien Lid i natt minns inte jag mycket av. Det kan vara för att att jag var brådmogen tonåring som precis flyttat från Luleå för första gången och vid det tillfället var riktigt trött på nidbilden av den "norrbottniske mannen". Trött på kommentarer från sörlänningar som hörde ens dialekt för första gången och sa "thjoo", "jomenvisst". Men det var också samma TV-serie som nitade fast Ronny Eriksson som just den där "norrlänska standup-snubben". Han med snus under läppen. Han med svarta jeans. Han som var gammal kommunist och hade svarta jeans och tisha medan han i sina ståupp-nummer drev rätt friskt med både Stockholmare och det vi brukar kalla för etablissemanget. Kärleksånger är den fristående fortsättningen på Lid i natt och bygger på samma föreställningar om gubbiga män och tantiga kvinnor. Ronny, som skrivit musiken (ihop med Benneth Fagerlund) och manus gör fortfarande pricksäkra karikatyrer av alfahannar från Norrbotten. Frågan är bara hur kul det är, så här tio år efter det först uppfattades fräscht att se dem i TV. Skämten handlar nästan alltid om hur "olika män och kvinnor är". Mannen orkar inte knulla med sin fru för att han hela tiden tänker på vad som måste fixas med huset. Skämt som "Det är egentligen konstigt hur olika vi är, män och kvinnor. När vi träffades hade hon bröst och jag skägg, men med tiden jämnar det där ut sig" haglar. Lite gubbigt för min smak. Jag hade nämligen redan tröttnat efter filmen Jägarna och första säsongen in i Pistvakt. Men. Sen är jag ju också 30 år och inte 55 år och har inga barn, aldrig varit gift och är precis inne på mitt andra riktiga samboförhållande. Storyn då? Jo, den handlar om ett gift par som tappat gnistan. Om en 50-plussare som fortfarande gör rockturnéer medan frugan sitter hemma och ser livet springa förbi henne. Barnen är utflyttade, sparkontot säkrat, jobbet går att stå ut med och passionen har förbytts mot en väntan till pension. Anna-Lotta lämnar Ronny för en eldig chilenare. Monologen är välskriven och bryts av av sångnummer om skilsmässoångest och panikartade fyllenätter på Statt i Piteå. Ganska lätt alltså att räkna ut att Kärleksånger egentligen inte vänder sig till mig. Än är jag inte gubbe på heltid. Jag spelar fortfarande hellre TV-spel än bingolotto och köper heller vita sneakers än nya torkarblad till bilen. Den man som Ronny gestaltar och det gifta förhållande han har tillsammans med Anna-Lotta finns i överflöd runt omkring oss. Det är våra kusiner, kompisars föräldrar, egna föräldrar eller kanske vårat egna parförhållande. Vi har sett dem, hört dem och tröttnat på dem tusen gånger redan. Trodde jag i alla fall. För den enda starka känsla jag går ifrån Saga-teatern med är att jag aldrig vill bli gubbe, trött, "nöjd" med mitt äktenskap och fortfarande drömma om att bli rockstjärna när jag är 50. De något färre positiva känslorna är att musiken var exeptionellt bra för att vara revy och att den till allra största delen spelas otroligt väl.fotnot: Kärleksånger spelas i Luleå, aulan Lärkan 30-31 oktober.

Gubbig kärleksångest

En del gubbig kärleksångest blir det när Ronny Eriksson klämmer i tillsammans med sina vapendragare i den nya showen "Kärlekssånger" som håller hus i länet. Det tycker recensenten Klas Granström.