Den här sommaren har jag blivit mer och mer krumelurig. Börjar tro att jag håller på att förvandlas till en gubbe? Troligen är det så.
De senaste veckorna har jag nämligen hittat mig själv hukande bredvid jordgubbslandet. Lyfter på grönskan och spanar ivrigt och räknar in gubbarna. Varje dag plockades ett antal in i stugan och summerades in i prydliga kolumner i anteckningsboken. Noteringarna jämfördes med förra årets. Pannan i djupa veck.
Nu när gubbsäsongen är över konstaterar jag att det blev runt tvåhundrasextio jordgubbar. Smaken har varit himmelsk. Funderar på hur det kan komma sig att jag vid samma tid förra året endast hade plockat in etthundratjugotre gubbar?
Det krumeluriga med detta är att jag suttit och funderat på skillnaden i säkert tre-fyra timmar. Varför?
När jag upptäckte detta märkliga förhållande rodnade jag klädsamt och greppade efter en vis mans ord.
Det blev Tomas Tranströmers, Den stora gåtan, en alldeles nödvändig liten bok för alla, även den krumelurige.
Vid en av hans haikudikter fastnar jag och fyller i mellanrummen med egna och starka minnen.
Gräset reser sig -
hans ansikte en runsten
upprest till minne
Det är väl det som är haikuns styrka; att på endast tre rader skildra en hel värld. Det lär ha funnits en japansk haikumästare på 800-talet, jag har glömt hans namn. Han skrev tusentals haikudikter, men brände upp alla utom tre.
Så sträng kan lyrikens korsett vara.