Grymt, Salem al Fakir

Det är därför långt ifrån alla som hade vågat skriva kontrakt med en soul-pop-funk akt i Sverige, som dessutom sjunger på engelska. Sverige är ett u-land när det gäller pop som influeras av soul och funk. Säg ordet svensk soulpop och jag ser LaGaylia Frazier, Agnes eller något annat överproducerat storbolagsprojekt framför mig. Efter att Blacknuss och Christian Falk gjorde Dinah (för snart tio år sen) har inte mycket originellt släppt i det här landet. Kaah, Linn, Melo, kanske Stephen Simmonds, Awa Manneh och ett par till är värda att nämnas medan resten i bästa fall har varit kopior av sådant som funkade i USA två år tidigare. Så kommer då Salem. Det klassiskt skolade underbarnet som lika gärna hade kunnat vara förlorad för svensk musik. Ingen är gladare än jag att han släppte fiolen, struntade i stela ryska turnéer och satsade på populärmusik. Jag tror inte heller publiken i stora salen misstycker att han struntade i det klassiska komponerandet. Salem Al Fakir live är också en udda upplevelse, totalt befriad från pretentiösa gester och patenterade musikermoves som vi alla sett etthundra artister göra tidigare. Han sprättar, skrattar, uppviglar och har askul medan han spelar. För några veckor sedan såg jag Anna Ternheim i samma sal. Grymt musikaliskt men astrist scenframträdande. Jag är sjukt trött på artister vars samtliga utspel på scen ska passa in i den genre av musik de spelar. Jag tänker på indiebandet som distar gitarren framför förstärkaren, rapparen som tar sig i skrevet och singer/songwritern som talar lågmält och högtravande under luggen. Salem behöver inget sånt. Han studsar istället upp och ned medan han levererar Dream Girl, Good song, This is who i am eller någon av de andra hitsen från hans enda soloplatta. Jag tänker att det är sjukt att Sverige gillar det här, fast sjukt som i sjukt bra. Svenskarna ska egentligen inte gilla rå soulessens. De ska gilla låtsassoul som Eric Gadd eller gubbfunk som Nils Landgren. Nu älskar istället fler och fler, både i Luleå och övriga landet denna lilla krullhåriga, svenska korsning av Raphael Saadiq, Moneybrother, Plantlife och Dwele. Grymt var ordet. Fotnot: anr*=musikscout som hittar nya artister