Grym isländsk saga om ont och gott

Sjón Skugga-Baldur Översättning: Anna Gunnardotter-Grönberg Alfabeta förlag Tidigare finns två av hans fem romaner på svenska; Dina ögon såg mig (1997) och Med skälvande tårar ? en roman om ett brott (2004). Sjón är född 1962 och debuterade redan som 15-åring med en diktsamling. Med punk och rockinfluenser gick han också med i poesisällskapet Medusa 1979. Han har bott i London några år, skrivit texter till den isländska sångerskan Björk och blev till och med Oscarsnominerad för librettot till Lars von Triers Dancer in the dark. Jag har inte läst hans tidigare romaner men Skugga-Baldur är en läsupplevelse, dock inte okomplicerad. Den isländska sagan är närvarande in i minsta naturdetalj, i kopplingar till händelser som anspelar på Islands forntid och de myter och legender som har format landet och människorna. Det är en kort roman, 128 sidor, med ett språk som är poetiskt korthugget ibland och omfångsrikt och målande ibland. Stilarna krockar och det som berör mig mest är de naturlyriska avsnitten, skrivna på ett poetiskt skimrande språk. Jag gör mitt bästa, men ibland hakar jag upp på den uppbrytna rytmen; först en magisk vandring över hedarna där Skugga-Baldur med gevär och kniv jagar efter räven. Sedan kommer Örta-Fridrik B Fridjonsson, en modern och fin man i detta isländska 1880-tal in i handlingen, som en sorts motpol till den brutale naturmannen och pastorn Baldur Skuggason. Fridrik hade studerat och arbetat i Köpenhamn och kom till Island några veckor efter skeppets förlisning 1868 för att ta hand om boet efter sina döda föräldrar. Han blir kvar och bosätter sig på föräldrarnas lilla gård i en avlägsen dal. Dit tar han också den unga Abba, en utvecklingsstörd flicka som hittades i det skeppsbrutna vrakets innandöme. I snabba och häftiga perspektiv vävs historien om Abba och Fridrik och Skugga-Baldurs monumentalt tragiska rävjakt samman till en saga av klassiskt snitt. Här finns naturmagi, en silverräv är inte bara en räv; hans uppgift är att falla för Skugga-Baldurs gevär, men först leda jägaren till en plats där själva naturen får ta sin hämnd för det dödande skottet. I detta bokens sista avsnitt förvandlas sakta rävjakten till en mytisk saga där den döde räven börjar tala och en mental kamp med Skugga-Baldur tar sin början. Här liknar Sjóns språk den klassiska barnsagan, kryddad med -poesins avklarnade meningar, fulla med innebörder och länkar till det fornnordiska och det grekiska arvet. Läsningen av Skugga-Baldur blir till slut en rätt annorlunda upplevelse. Bra eller dåligt, frågar jag mig och är inte riktigt säker, men efter en omläsning förstår jag mer och inser att det är en vacker men grym saga. En saga som växer sig fast med tiden, en sån som jag säkert kommer att läsa om flera gånger och hitta nya betydelser i.

Grym isländsk saga om ont och gott

För Skugga-Baldur fick islänningen Sjón ? pseudonym för Sigurjòns B Sigurssonar ? Nordiska Rådets litterturpris i våras. I dag recenseras den nya boken Skugga-Baldur.