"Jag snyter mig, och hits kommer ut", påstod Dandy Warhols frontman Courtney Taylor-Taylor en gång, högmodig efter att ha provocerats av någon skeptisk skivbolagstyp. Och, ja, visst finns en ordentlig portion av hans patentbelagda reklamfilmsindie inklämd även på gruppens åttonde studioalbum, This Machine.
Skivan har kallats för Dandies gothigaste hittills, medan bandet själva ser den som sin grungigaste (Taylor-Taylor kommenterade paradoxen med orden: "I’m hoping it’s a hit with goths who are ... um, really outdoorsy?"), och båda superlativen stämmer faktiskt, till viss grad, in på This machine. Materialet är mörkare än vanligt, men på ett sätt som ingjuter en känsla av höst, kyla och, ja, utomhus. Som en koalitionscampingtripp, med både skateboards och ritualslakter, där grunge- och gothmänniskor lever i symbios.
En årstidsmässigt olämplig känsla att fånga, kan tyckas, med släppdatum i mitten av april, men höstigheten är åtminstone som mest evident i den desto mer lämpligt betitlade The Autumn carnival. Och kanske kommer sig goth-vibbarna till viss del av att Taylor-Taylor skrivit just det spåret tillsammans med David J, som har ett förflutet i gothlegendariska Bauhaus.
Det är också dessa mer sinistra inslag som utgör albumets mest intressanta delar: Autumn carnival, Well they’re gone, Rest your head. Den sistnämnda tyder dessutom på nya influenser, då den, i all sin dystra storslagenhet, låter som en Hollywood-remake av valfritt Glasvegasepos.
Tyvärr är This machine dock, i överlag, alltför genomgående icke-exceptionell för att man efter en genomlyssning ska kunna bekräfta Courtney Taylor-Taylors nasala produktionsförmåga. Men jag vill inte heller nödvändigtvis förkasta den.