Grovkornig humor med uppenbara poänger

Det var inte länge sedan Ryssland var uträknat som fredshot. Den svenska försvarsnedrustningen tog till exempel avstamp i att supermakten hade lämnat in för gott. Spelplanen var överlämnad till den liberala demokratin. Och den som inte upplever något hot anser sig ju sakna anledning att vara rustad.
Så trädde en tidigare KGB-agent in i handlingen och plötsligt var det som om de forna imperiedrömmarna hade putsats upp på nytt. Under Putin har den nationella chauvinismen vuxit sig stark. De mänskliga rättigheterna är satta på undantag, medierna är ofria, de allmänna valen tvivelaktiga. Att framhålla detta är inte att ägna sig åt demonisering.
I hela västvärlden finns det dock tendenser till gottande i de allt mer totalitära drag som den ryska staten uppvisar. Landet har blivit en projektionsyta för allehanda kollektiva rädslor och neuroser. Rysskräcken har egentligen aldrig försvunnit, bara tagit nya former. Men Ryssland är också ett tacksamt mål i det att man som få andra i-länder isolerat sig så från sin omgivning.
I Vladimir Sorokins satiriska framtidsskildring I det heliga Rysslands tjänst zoomas denna springande punkt in. Här har Ryssland brutit förbindelsen med omvärlden för gott, och byggt en gigantisk mur mot väst. Bortom muren härskar dekadenta ”cyberpunkare” i vad som beskrivs som ett mångkulturellt inferno. Hitom muren styr opritjnikerna, de heliga, under sin befälhavare Lillefar och messiasgestalten Härskaren.
Landet är en ortodox teokrati där skillnaden mellan eliten och folket är rakbladsvass. Huvudpersonen Andrej Danilovitj tillhör den innersta kretsen och missar aldrig ett tillfälle att ingripa mot vad han ser som illojala drag hos sina medmänniskor. Själva är dock opritjnikerna inga änglar utan tycks i första hand vara intresserade av de privilegier makten medför. De ägnar sig åt avancerat framtidsknarkande och homosexuella, sektliknande orgier bakom lyckta dörrar. Utåt sett hålls fanan högt – där bedrivs propaganda för den högre sakens skull. Medborgarna ska foga sig efter Härskarens dekret.
Andrej Danilovitj är en typisk medlöpare, men begåvad med en särskild sorts karismatisk ondska. Han och de övriga opritjnikerna kan inte riktigt njuta av sin upphöjda ställning. De är ett ressentiment som speglar sig i fiendens nedrighet. Som när Danilovitj kör omkring i sin lyxbil och lyssnar på de illegala radiostationernas utsändningar, högljutt svärande över idiotin: ”Det är den här skiten, de här spyorna, den här skallande tomheten som våra underjordiska intellektuella livnär sig på. Äckliga polyper på vår friska konstkropp.”
Parallellerna till de förtryckande systemen nu och då är uppenbara, och visst förekommer här glimtar av Putins ansikte i de isande porträtten av despoterna Lillefar och Härskaren. Som maktkritik är dock I det heliga Rysslands tjänst trubbig, liksom förälskad i sin egen ”subversivitet”. Det är inte ont om övertydligheter.
Läst som romantext, utan ständiga sneglingar mot samtiden, har den däremot uppenbara poänger. Framför allt i dess grovkorniga humor och dröjande vid udda detaljer. Även om man sällan rår på makten kan man åtminstone skratta ut den.