Efter uppehåll för reparationer av konsthallen drar man äntligen igång verksamheten med tre nya utställningar.
I Konsthall I huserar Tomas Nordberg med en utställning han kallar Ridå. Det är ett passande namn. Många av hans bilder gestaltar rumslighet sedd genom visuella hinder som ibland är nästan ogenomträngliga, för att inte säga otillgängliga, för blicken.
Han är en klassiskt skolad skulptör som tröttnade på att göra bronsskulpturer och i stället började ägna sig åt en gammal välkänd konstnärlig problematik, nämligen tredimensionalitet på tvådimensionella ytor utan att använda perspektivlösningar. Hur kan man enbart med färg skapa intrycket av framför bakom och genomsiktlighet, på en platt yta? Det är ett av uppdragen i utställningen.
Ett annat tycks beröra formelement som skulle kunna betecknas som kalligrafiska. Tecken placerade i rader som texter med enbart visuell bärkraft utan språkliga betydelser. Några av verken är ett slags kombinationer mellan det kalligrafiska och det rumsliga. Den eleganta reliefen Utan titel och även den liknande Brevet på väggen är båda uppbyggda av målade tecken som fått kropp och som frigjort sig från underlaget och svävar fritt i rummet. En annan fängslande svävare, ännu mer skulptural, är det stora färglada plockepinnet Klotter som hänger fritt i rummet.
Mattias Härenstam presenterar fyra videoinstallationer i Konsthall II samt fyra stora tankeväckande träsnitt i Galleriet. Förutom detta visar han även en videon Rekonstruktion i Projektrummet. Videoverket
I slutet av en dröm utgör en kameraåkning i ett skymningsljus genom ett snötyngt, folktomt och ödsligt villaområde någonstans i Sverige. Folkhemsdrömmen om det egna huset blir i den här versionen något av en mardröm stöpt i trångsynt konformism och isolering. Ett vittnesbörd om att det förvisso inte är så långt mellan gårdarna men väl mellan människorna, inlåsta i sina drömmar. Texten i Malvina Reynolds satiriska melodi från 1962 kom för mig när jag såg det ändlösa villalandskapet. Little boxes on the hillside, little boxes made of ticky-tacky, little boxes, little boxes, little boxes, all the same.
I videon Sluten krets har Härenstam utgått från Peter Tillbergs målning Mitt i Sverige, målad i början av 1970-talet. Det är en målning av ett villaområde där det centrala motivet är en gata med ett stort hål i. Härenstam har gjort en filmad djupdykning i det hålet och hamnat i ett svalg och vidare ner i ett tarmsystem och efter en vindlande färd blir betraktaren utskiten på samma gatstump igen. Det finns ingen väg ut ur mardrömmen. En tredje folkhemsk mardröm är verket Rekonstruktion som handlar om ett självmord i ett villaområde. Vi ser inte själva handlingen men det som händer omkring ute på gatan. Allt är sett ur ett fågelperspektiv med fast kamera.
Mer ond bråd död skildras i Utan titel. Det handlar om vad som hände i telefontrafiken på Länsalarmeringscentralen i Stockholm natten då Olof Palme mördades. Hur professionalismen efterhand rämnar när vetskapen om vem som var offret så småningom blir känd. Stämningarna och dramatiken i Härenstams videofilmer är gripande, de handlar om livets allvar och vår oförmåga att förstå och hur utlämnade vi är inför det irrationella i tillvaron. Vi kan behöva påminnas om det tid efter annan.
Tankfull och något nedstämd stiger jag in i Konsthall III och möts av Lars A Perssons djärva akvarellmåleri. Friskheten och spontaniteten i hans färgattacker över de vita pappersarken rycker upp mig ur modstulenheten och fyller mig med livsmod och förtröstan. Här kan man konstatera att motivet bara är en förevändning att måla.
Han har använt det isländska landskapet som utgångspunkt för måleriet. Varje attack mot akvarellarken är ett risktagande. Han snärtar in färgen i papperet, det stänker och droppar. Breda moddlardrag blir färgackord som tecknar himlar och berg. Det vita papperet i mellanrummen blir gårdar och tak. Det som händer på akvarellpapperet är inte avbildning utan dramatiserad färg och formmusik. Den kalla saltmättade vinden sliter i de gröna skyarna. De isländska utgårdarna hukar i landskapet och söker lä bakom bergsryggarna. Det var flera dagar med färg i vinden, konstaterar målaren. I det gryende morgonljuset sveper kalla dimmor in husen i isländskt panorama. Den kristallklara luften bär med sig en krispig doft av ett annalkande snöfall i målningen Oktober 5:e. Det är ett måleri som förmedlar stämningar och dofter.
Persson kallar sin utställning Vattenvägar, ett namn som naturligtvis refererar till akvarellens lösningsmedel. Det egensinniga vattnet, endast lydande gravitationen, söker sin egen väg. Den, som likt Persson, vinner vattnets vänskap, blir en bra akvarellist.