Teaterns och framförallt balettens slutna värld var den franske konstnären Edgar Degas främsta motivkälla. I ett otal målningar, teckningar och på senare år då synen svek honom även skulpturer, har han skildrat balettdansösernas liv på och bakom scenen.
Av de cirka 150 dansösskulpturer han tillverkade godkände han bara en för utställning - Balettdansös 14 år.
På den 6:e impressionistutställningen 1881 skrämde han slag på publiken med materialvalet vax och den realistiska gestaltningen med en peruk av människohår och en riktig tylltutu. Ballettdansös 14 år skapades 100 år före popkonstens fotorealistiska skulpturer och betraktas av många som en av världens första moderna skulpturer.
Skulptören och målaren Kaj Engström, som vi sett tidigare på gamla konstens hus (jag minns fortfarande hans oberäkneliga gädda), har även han fascinerats av balettens utövare. Han visar nu 10 dansare i konsthall 3. Hans intresse för konstformen har han ärvt från fadern som var konstnär på Fårö och tillverkade träskulpturer med just det motivet. Pappans svaghet för dansen tog sig så småningom andra än konstnärliga uttryck. Han lämnade familjen för en balettdansös. Faderns modeller kom nämligen från balettakademin som sommargäster och hälsade på familjen. Där kunde Kaj Engström som liten grabb se och ta in deras graciösa rörelser, steg och hopp när de tränade på öns stränder.
Det förefaller som om Engströms motivval nu vid livets middagshöjd blivit något av en återblickande bearbetning av vuxenvärldens svek. Med en omisskännlig formstil präglad av mörk humor skulpterar han sina dansare i klassiska dansposer.
Tåskorna är stora, pontonlika som Stampes bakben men likafullt är gestalterna givna en magnifikt behagfull hållning. Det är en mycket väl genomtänkt hängning. Skulpturerna står på höga podier som förstärker spänsten i linjerna. På väggarna är speglar monterade vilka ger associationer till en dansstudio där man kan ha koll på sina rörelser. Som i Degas Balettdansös 14 år är även Engströms dansare iklädda riktiga tutus, alla utom en. Han som står i mitten. Han har förlorat sina fjädrar och dansarens hållning. Han döljer sitt kön och ser mest bara avslöjad ut. Det vilar ett androgynt vemod över figurerna. Som ledsna clowner som gör sina piruetter och sina turer där belöningen är en möjlig bekräftelse från en tämligen liknöjd publik, mer intresserade av ceremoniella kulturmönster än sanna uttryck. Det är som en allegori över konsten själv, dess anspråk, ansträngningar, tillkortakommanden och insikter.
I utställningen ingår även fyra väktare gjutna i betong. Vanliga plastdockor har tjänat som förlorad form. Betongen har hällts in i dockan varefter plasten skurits bort. Dockornas blundögon har förts över till betongfiguren. Väktarna är ingenting som tillför något särskilt till utställningen och kunde lika gärna ha utelämnats.
Som helhet är det en väldigt sevärd och mänskligt gripande utställning. Det finns något utlämnande i den som berättar något om människan, försoning och skapandets villkor.