Enbart Pippi Långstrump har sålts i mer än 56 miljoner exemplar. Och vi har alla ett förhållande till åtminstone någon av hennes många figurer. Vad är magin bakom framgången? Till att vi gjort Astrid Lindgren till nationalhelgon? Och till att vi minns vad vi gjorde när budet om hennes död nådde oss. Vi blev utom oss på samma sätt som när Olof Palme dog. Själv drabbades jag av landssorg i tre dagar. Vad var det som gick förlorat?
Astrid Lindgren föddes på Näs i Småland 1907. Hennes ofta omtalade lyckliga barndom bildar fond för Alla vi barn i Bullerbyn, en idyllisk, fridfull värld som, inte minst i Tyskland, än idag idealiseras. Och kanske var Astrid Lindgrens barndom så här harmonisk, men tvivla lite godmodigt kan man nog göra. Redan efter studenten blev livet i alla fall högdramatiskt.
Den dåliga starten för Astrid Lindgren och barnet Lasse har ägnats stort utrymme både i den aktuella tevedokumentären och i Jens Andersens biografi, ett både gripande och spännande dokument om ett särpräglat liv. Denna dagen, ett liv följer kronologin; studenten, praktiken på Vimmerby tidning, förälskelsen i den gifta chefredaktören, graviditeten, och föräldrarnas besvikelse över en dotter som skämt ut dem så som inget barn någonsin gjort i hela Vimmerbys historia.
Bakom Astrid Lindgrens orädda fasad fanns ett vemod och en oro: ”Har nog aldrig varit särskilt levnadsglad, fast jag kan vara rätt munter, när jag är tillsammans med människor. Den där lilla melankolin har jag dragits med sedan ungdomen. Riktigt glad var jag bara som barn, kanske det är därför jag tycker om att skriva sådana böcker, där jag får återuppleva detta ljuva tillstånd”.
Men riktigt så ljuvt kan det nu inte ha varit. Det vimlar, som Andersen skriver, av ensamma människor i hennes böcker. Faderlösa, övergivna, sängliggande i sjukdom eller straffade av hjärtlösa fosterföräldrar, som Bosse i Mio min Mio.
Och när Andersen fortsätter, lite som om det var en parentes, att Astrids föräldrar vägrade att ta emot Lasse på Näs de tre första åren, hajar åtminstone jag till. Detta måste ha varit ett hårt slag för Astrid och en ultimat maktlöshet inför de religiösa föräldrarna som det inte gick att sätta sig upp emot. Protesten, som omöjliggjordes den gången, finns däremot i alla hennes böcker. Den föräldralösa Pippi (som har en fantasipappa) tar sig rätten att under humorns mantel tillrättavisa auktoriteter. Karlsson på taket är fullkomligt omnipotent. Ronja gör inte som pappan vill och bannlyses. Den som går sin egen väg blir förskjuten är budskapet. Och en hel värld surfade på denna otillåtna aggression mot överheten.
Astrid Lindgren blev, efter framgången med Pippi Långstrump, redaktör på det konkursdrabbade Rabén & Sjögren 1970. Sex år senare skrev hon sagan om Pomperipossa i Monismanien, en skattepolitisk sammandrabbning som gav eko i hela världen och hennes engagemang för djurens rätt resulterade i Lex Lindgren. Hon var konsekvent i sin syn på livet och människorna och fullständigt lojal med barn som hade det svårt. Hon vågade umgås med sin fantasi och sådant ger en känsla av trygghet, må så vara illusorisk. För att helst av allt vilja gömma sig i skogen som ”ett ensamt litet djur” stod hon i rampljuset på snart sagt alla scener. Ofrivilligt eller inte blev hon den röst som gick förlorad.