När Greklands medlemskap i EG diskuterades i brittiska parlamentet 1980 hade utrikesministern Peter Carington en intressant infallsvinkel på varför landet borde beviljas inträde: Det skulle ses som Europas återbetalning för en tretusenårig politik- och kulturskuld.
Man skulle kunna säga att det är här Alexandra Pascalidou börjar sin retoriskt bländande plädering för det Grekland hon älskar. Hon vänder helt enkelt på steken. Vem är egentligen skyldig vem och för vad? Själva formen skulle kunna ses som svar på hennes, outtalade men ändå tydligt implicita, fråga.
Boken har nämligen formen av lexikon där grekiska ord, som inlemmats i vårt och många andra språk, utgör kapitelindelning. Dessa ger också Pascalidou frihet att skildra krisen som drabbat Grekland utan hänsyn till kronologi eller given systematik. Anekdot, apokalyps, bulimi, demokrati, kleptomani, patriotism, xenofobi. Här finns lika många ord som ingångsvinklar. En bulimisk hetsätning i form av lyxkonsumtion präglade landet vid OS 2004. Det var långa bilköer hem från Atens fashionabla krogar klockan fem en vanlig tisdagsmorgon, sammetslena bankröster ringde dagligen till privatpersoner och erbjöd lån och kreditkort.
”Live your myth in Greece”, en slogan som Turistdepartementet försökte förföra turister med, blev istället ett grekiskt lyckopiller som svaldes tillsammans med hummer och champagne. Medierna hakade på med ”Du är vad du bär” och ”Du är vad du har”. En nyktrare betraktelse i form av kalla fakta säger att den privata konsumtionen 2011 uppgick till 75 procent av Greklands BNP, att jämföra med motsvarande siffra för Sverige som samma år var 48 procent. Många fuskade till sig bidrag och mutor. Få betalade den skatt de måste enligt lag. Borde man inte ha insett att varje hejdlös fest följs av baksmälla?
Pascalidos svar är en kakafoni av röster fångade i Atens tunnelbana där någon bär en skylt som säger ”Jag är hungrig”. Flyktingen Ibrahim som berättar om hur polisen misshandlat honom utan anledning, eller mannen framför i kön som i vrede över att trojkan tillsatt teknokrater för att genomföra åtstramningar utbrister: ”Vi har ingen demokrati. Vi har en parlamentarisk diktatur.”
Pascalidou var en av alla de greker som återvände 2004. Hon blev kvar i tre år och drogs själv med i festen. Hennes bok är subjektiv, en partsinlaga utan riktigt kritisk distans till ämnet, snarare reportage än analys, mer debatt än fakta. Men även om man ibland saknar ett djupare analytiskt perspektiv, en stunds torr saklighet istället för det väl blommande språket, är just närheten en styrka som får oss att förstå hur svårt det var att stå emot generösa lån som många gånger gavs just av de långivare och nationer som idag predikar moral och bister lutheranism.