Grejen är att synas

När Andy Warhol redan i 1960-talets bleka TV konstaterade att ?I framtiden kommer alla att vara kända i 15 minuter? förstod han inte hur rätt han skulle få. Det förstod han först i slutet av 70-talet, när TV på allvar bitit sig fast i folks vardag, och Warhol plockade upp uttrycket igen med ett ?See? Jag hade rätt?. Nu är framtiden här. Och vi är en ganska stor generation som sett vår TV gå från Fem-myror-psykedelia till Cosbysoffa, till Fräcka fredag och förbi Ricky Lake, till personlig journalistik och trevande försök med verklighets-TV. En sorts dokumentär såpaverklighet har sedan några år blivit basutbud. Och att vara känd från TV kan betraktas som social klasstillhörighet snarare än erfarenhet för några få. TV är nämligen en värld där många av det sena 1970-talet och tidiga 1980-talet kan (och vill) klättra in och ta plats. Anna Holmberg har gjort det. För henne handlar det om att synas. Hon tvekar inför svaret, men landar ändå på synasfaktorn. Att programleda är grejen, att höras och få andra att göra sig hörda. Prata om saker andra inte törs prata om och lista ut saker hon inte förstår. ? Det var först när jag upptäckte När-TV som jag insåg hur kul det var att vara framför kameran. Det är en speciell känsla, man är på helspänn hela tiden. Det handlar kanske om att få känna sig duktig, säger hon. Studio i Piteå När-TV:s studio finns på musikhögskolan i Piteå och har stått mörk och kall hela förmiddagen. Värmen sprider sig när Anna slagit på studioljuset. På ett år har hon hunnit programleda fem program i Luleå och Piteås När-TV nät. I Luleå har hon varit kanalens enda ansikte utåt till de 25.000 hushåll som genom kabel-TV kan ratta in När--kanalen. Nu har hennes fyraåriga dotter också fått plats i rutan. ? Det är en praktisk anledning, jag hade ingen barnvakt så jag bestämde mig för att göra barnprogram. Molly är programledare och tar upp saker som man kan göra som barn och som inte är så dyrt. I första programmet var vi på biblioteket och Molly undersökte varför man inte får skrika därinne, eller rita i böckerna. I det senaste programmet lagade vi pannkakor med spenat, berättar hon. Innan dess gjorde hon Klitt-TV, där hon oftast var klädd i någon form av raffset. ? Det är ett sexprogram och jag försökte klä mig lite halvporrigt. I första avsnittet klädde jag mig i kinky skoluniform, då blev inte pappa så glad, säger hon. I ett av programmen kröp hon ner i sängen med en tjej och gjorde intervju om olika trick för lesbiska. En annan gång höll hon porrdebatt mellan två tjejer. Bästa programmet tror hon var när hon med två tjejkompisar höll soffsamtal om sexhjälpmedel. Dildovideo ? Gästerna var helt avspända och vi bara snackade, kände och skrattade. Dessutom gjorde vi en musikvideo med dildosar i huvudrollen, säger hon. Men Klitt-TV sade tack och adjö när Anna efter sex program insett att det tog för mycket tid. Att hitta folk som ville prata om tabubelagda ämnen i TV var svårast, själv känner hon sig aldrig obekväm. Eller jo, när hon som programledare i ?Kalas-TV? dokumenterade Luleåkalaset och skulle intervjua Europe. ? När intervjun var slut undrade Joey Tempest om jag hade något hotellrum eftersom ?några i bandet letade efter sällskap?. Det kändes sådär. Men vi fick med det på film och sände det tillsammans med intervjun, berättar hon. Tuff marknad Intresset för TV tog fart på riktigt när hon började plugga till producent på högskolan i Piteå. Men hon vill nog hellre programleda än producera, även om hon vet att det är en tuff marknad som väntar. ? Programledarna är så gamla. Det känns som att inga andra kommer in på grund av alla gubbar och gummor. Och när de tar in någon blir det typ Emma Andersson. Ibland tänker jag att den enda vägen till jobb är att gå med i en dokusåpa, säger hon. En annan väg kan vara att gå till kommunen. Efter ganska mycket tjat i våras i fjol fick hon rollen som handledare för 30 ungdomar i Luleå. Ungdomarnas sommarjobb gick ut på att i När-TV dokumentera sommarveckornas händelser i Luleå. ? Det gick jättebra och de vill ha mig i sommar igen. I april ska jag välja ut trettio nya bland kommunens ansökningar. Jag försöker hitta en blandning mellan esteter, tekniker och mediastudenter, förklarar hon. I soffan live Innan dess ska en livesatsning bli verklighet i När-TV tablån: soffprogram. ? Det är första gången som ett program kommer att sändas live i både Piteå och Luleå. Vi kommer ha en sittande och en stående panel som jag går emellan och snackar med lokala förmågor om ämnen som smink, design, mode och träning. Vi ska också göra Krogrundan 2006. Där ska vi granska varenda krog i Luleå, deras utbud, personal och toaletterna. TV är så jäkla roligt, ibland känns det som att jag har en hel TV-kanal i huvudet, säger Anna. På frågan om att synas i TV är ett självändamål rättar hon sig. Det handlar nog mer om att göra TV som andra tycker är bra, program som hon själv skulle vilja se. Men hon tror att behovet av att vara ett publikt ansikte är stort i hennes generation. En generation där många av någon anledning har växt upp med credot: jag syns, därför finns jag. Inga brösttrick ? Att bli någon, synas och bli erkänd har blivit så viktigt. Det kanske beror på att folk får mindre uppmärksamhet i skolan, eller att det är svårt att få jobb. Vanliga jobb har liksom tappat värdet enligt vår mediebild. Det är de förbannade dokusåpornas fel kanske. Jag har ett citat på kylen av Olinda från Paradise hotell: ?Mitt journalistiska trick är att visa brösten?. Nu gör hon reseprogram från Italien på TV400. Bedrövligt, säger hon. Anna Holmberg vill inte se sitt eget synasbehov som ett resultat av dokusåpor. Det beror nog mer på att hon alltid gillat att stå på scen, spela teater och så. ? Det är kul. Och jag tror att jag vet vad jag gör och att det kan bli bra TV, utan att jag behöver visa brösten.