Göran Greiders kluvenhet handlar om ett nu och då i politiken, och en liknande dualism i geografin, ett leverne i Årsta och ett annat i Dalarna. I sin nya diktsamling Och dagarna är som små sekler strömmar raderna mellan dessa båda poler av verkligheten, mellan två sorters oåtkomlighet, kan jag tycka.
Det politiska blir på detta sätt mera relativt än tidigare, det öppna tvivlet tydligare: inför partiapparat och tröghet. Den djupt glödande solidariteten med människor består, vacker som alltid, men tilltron till de politiska strukturerna vissnar i takt med desamma.
Årstasviten (1) kommer först i samlingen, är också spretigast, svagast. Lite dagbokstung, allting tycks krångla, kropp, äktenskap, sammanhang, så långt bak i tiden att Laila Freivalds får nog av offentligt liv och lägenheter. Allting tycks stärka upp sig med flytten till Dalarna, naturbilderna får stadga och liv, pulsen blir jämn, människorna tydligare.
Den glesa bygden har ett liv, vargarna har ett, vargjägarna, grannarna, allting som växer har liv. Greider är möjligen underskattad som naturskildrare, som stämningsmålare är han ibland fenomenal:
"Byn är helt ensam under himlen. Senare, en riktig
Vinternatt, kommer den att hitta en annan by
en vänby
i en annan del av galaxen - två byar
i alltet".
Jo, Bergslagen består av människor och stämningar, Årsta består av människor och rörelse, så stor att stämningarna har svårt att fästa. Hos den ena är minnet uråldrigt, saknar början, i Stockholmsförorten har även minnet bråttom, jagar arbetarklass, pizzabagare,
a-lagare och dagisbarn framför sig. Har bara tid för kortare samtal.
"Teknologin är ett Rom" säger Greider och klipper grenar från enen vid gärdsgårn. Det är där hans dikter fungerar, när han flyttar in till staden igen börjar han genast sortera historia, söka meningar, avsikter, bli besviken över att det han inte finner. Men under tiden ser han mycket, skannar tiden, sig själv, drömmarna, författandet.
Han är alltid mycket välkomnande, ibland pratsam, har svårt att välja bort och man finner de riktigt täta dikterna slarvigt lagda mellan pliktrader och ibland rent boss.
"I gryningen har husen relingar av dimma, min dotter cyklar bort
över havets gator.
Fäder är tankspridda på morgonen, när deras själars mistlurar
bölar tyst
och klagande inför tiden som gått".
Boken avslutas med Årstasviten (2), och det verkar som tvivlet växer, hoppet får ojämna rader, mer sällan en handling. Om chefredaktörskapet inte många ord, om det nu inte är det som talar ordlöst bakom texten? Kropp och ålder, bokslut och tidens nötning, man förstår hans ledsnad vid staden:
"Nyliberalismens slut?
Tja. Den bor
i metropolerna
tar semester i 47 olika
skatteparadis
Kommer att dö
i den
innersta stadskärnan".