Gråtmild på rätt sätt

Walt Kowalski (Eastwood) är en bitter surgubbe som mest vill vara ensam i sin villa. När släkten tilltalar Walt grymtar han bara som svar. Det luktar pensionerad Dirty Harry lång väg. Walt är rasist och kallar invandrare för "gooks", "blackies", med mera (men eftersom rollen spelas av Eastwood känner vi att det finns godhet i gubben trots allt). Medan världen runtomkring Walt håller på att förändras sitter han på verandan och vaktar det som tillhör honom - villan, vovven, vrålåket i garaget och de unkna värderingarna. När fastighetsvärdet minskar i området förvandlas hans trygga område till en plats där gäng skjuter folk och kvinnor misshandlas. I samband med det flyttar en invandrarfamilj in i grannhuset. Kontakten med grannflickan, en asiatisk tonårstjej, Sue, gör att Walt mirakulöst nog får upp ögonen för möjligheterna till vänskap mellan honom och invandrarfamiljen. Man kan tycka att den gamle rasisten går lite för hastigt från inskränkt skitstövel till världsmedborgare. Det funkar okej just för att det är Clintan i huvudrollen, men jag hade lite svårt att acceptera förvandlingen. Ett endimensionellt och elakt ungdomsgäng ges rollen som skurk i Gran Torino. Det är bäddat för konflikt när Harry Callahan, nej jag menar Walt Kowalski, ska skydda grannfamiljen och sin bil, en Gran Torino från 1972, som han har i garaget (som i och med husprisraset i Michigan förmodligen är värd mer än hans villa). Regissören Clint Eastwood har på gamla dar lärt sig att bemästra sentimentalitetens styrka. Att göra en gråtmild film som inte blir pinsam kräver skicklighet (ett till exempel är Million Dollar Baby). Gran Torino är en mycket enklare film än Million Dollar Baby, rakt berättad och ganska anspråkslös. Dess styrka är också dess enkelhet. Finanskrisen kanske tvingar människor av olika slag att leva närmare varandra. Gran Torino visar att första steget till samförstånd är att faktiskt lära känna människor från andra kulturer.

Gråtmild på rätt sätt

Clint Eastwoods Gran Torino är en mycket enklare film än Million Dollar Baby, rakt berättad och ganska anspråkslös. Dess styrka är också dess enkelhet tycker Kurirens Joni Nykänen.