Gränsöverskridandets sista suck

Oheliga allianser finns det gott om, och den mellan den brittiske samtidskonstnären Damien Hirst och auktionsfirman Sotheby’s är egentligen bara en i raden. När Hirst i förra veckan auktionerade ut 223 nyproducerade verk inbringade detta den nätta summan av 111 miljoner brittiska pund, drygt 1,3 miljarder svenska kronor. Siffror man vanligen känner igen från regeringsbudgetar och inte från konstsammanhang. Men det anmärkningsvärda ligger också i hur försäljningen gick till. Damien Hirst har kringgått den oskrivna regeln om att affärerna sköts av konstnärernas gallerister, som behåller hälften eller mer av försäljningssumman. Vilken procentandel Hirst förhandlat till sig hos Sotheby’s är hemlighållet, men låt oss utgå från att han har uppgraderat sig från rik till filthy rich, som engelsmännen säger.Konstnär?
Är han då fortfarande konstnär efter detta? En fråga som faktiskt inte känns omotiverad i sammanhanget. Vad skiljer honom från den slugt beräknande affärsmannen, med en massiv PR-stab bakom sig? Om Hirst kan tituleras konstnär, varför inte Ingvar Kamprad, Rupert Murdoch, Bill Gates? Jag är nyfiken på hur konstvärlden kommer att svara på Hirsts drag. I brittiska The Guardian skriver kritikern Robert Hughes, i en text som mer är en slakt än en vanlig sågning: "Om det är något som är unikt med denna händelse så ligger det i den extrema bristen på proportioner mellan priserna och Hirsts faktiska talang... Han har satt sig själv i det guldläge där uppkomlingar till samlare, oavsett hur korkade de är (ju mer korkade desto bättre, förstås), känner sig utanför om de inte har ett Hirst-konstverk eller två i sin ägo."Ingen tillfällighet
All denna ystra dans kring guldkalven - ett av de sålda verken heter för övrigt The Golden Calf, och utgörs av en guldsmyckad kalv nedsänkt i en behållare med formalin - inträffar i en tid då världsekonomin skakar i sina grundvalar. Möjligen är det ingen tillfällighet. Man kunde kanske jämföra cirkusen kring Hirst med de potlatch-ritualer som vissa nordamerikanska indianstammar en gång ägnade sig åt. Extatiska slösarorgier där den som vräkte iväg mest av sina egendomar, också tilldelades högst status i gruppen. Men jag inser att det är en alltför smickrande liknelse (eller osmickrande, för indianerna). Med Damien Hirsts lukrativa auktion drar den "subversiva" konsten sin sista rosslande suck. Vem kan, eller vill, vara gränsöverskridande i vår tid? När uppgiften redan utförs av sådana som likt Farbror Joakim inleder varje morgon med att simma några längder i kassavalvet.