Gränsen mellan offer och förövare

Man kan nog roa sig med att lägga pussel av bitarna, men bör nog inte förvänta sig att bli så mycket klokare för det. Snarare rör sig skeendena i hennes roman i zickzack, ständigt med något annat för ögonen än den omedelbara begripligheten. I den inledande berättelsen befinner sig en man på en färja och upptäcker plötsligt hur han är förföljd av två yngre män i rödfärgade glasögon. Det är något undflyende över dem, något vagt, som vore de en ond synvilla. Försöken att fly dem är förgäves. Det berättas också om en medelålders, välbärgad kvinna som råkar ut för ett kriminellt ungdomsgängs alla brutaliteter. Hon utsätts för våld och sexuell förnedring, men det är något som inte stämmer med bilden. Offer och förövare bär inte de typiska kännedragen, beter sig inte som förväntat. Alltsammans är uppgjort på förhand och del i en noggrant utarbetad plan. Samma scen belyses boken igenom, men utifrån olika vinklar. Det har blivit en tät och drabbande och obehaglig bok. Ibland för den tankarna till Elfriede Jelineks psykosociala grävande i den senkapitalistiska västerlänningens solkade inre. Urartning, perversioner, och någonstans även den förbjudna och paradoxala njutningen i lidandet. Offrena i Hellbrands roman betalar till och med för det. För att få vara offer. För att få bli förnedrade och bestulna på sitt människovärde. Om det så är för ett högre syfte eller för att de sjunkit så djupt att de inte vet bättre. Upphävs då inte den givna relationen mellan svag och stark, offer och förövare? Vad träder i dess ställe? Finns det språk för detta? Frågor jag tar med mig in i omläsningen av Scenario X.

Gränsen mellan offer och förövare

Rafflande som en thriller är den, Gertrud Hellbrands Scenario X, men befriad från genrens krav på tydlighet och sammanhang.