Gräns och gryning i Överkalix

Jag söker efter det rätta ordet. I brist på bättre försöker jag med ?fattig?. Kanske är det så jag känner mig, där jag sitter omgiven av alla språk som fyller Bengt Pohjanens Sirillus i Överkalix. Där har han i helgen samlat ett hundratal deltagare till internationella litteraturdagar, för att diskutera språk, litteratur och teater och utbyta tankar om gränslös kultur. Förra året fyllde han 60 och hyllades med en bok tillägnad honom. Meän vanhiin, vår äldste eller kanske gudfar, som titeln löd. Då inrättades också en stipendiefond i hans namn och på lördagens kulturkväll kommer han att överlämna tre priser; Bengt Pohjanens litteraturpris, ett minoritetspris och ett pris till en av pionjärerna bakom arbetet för att stärka meänkielis ställning.  ? Det priset kallar jag Meän vanhiin, en titel jag själv har fått äga ett år. Nu vill jag lämna över det till någon annan, säger Bengt Pohjanen. Språkmosaik Själv växlar han mellan meänkieli och svenska, med små inpass av ryska där han står inför sina gäster. Den församlade pressen talar finska och svenska och de ryska gästerna får hjälp av tolken Marina Lundh, från Barents litteraturcenter i Överkalix. Fem år efter att meänkieli erkänts som minoritetsspråk ger Bengt Pohjanen tillsammans med språkforskaren Eeva Muli från Finland ut Meänkieli, rätt och lätt ? den första kompletta grammatiken i meänkieli på svenska på sitt eget förlag Barents Publisher.  ? För många år sedan skrev jag en grammatik i samarbete med Sveriges Radio. Men den är för länge sedan slutsåld och den var inte heller komplett. Den innehöll ingen satslära, men Eeva Muli har sett till att den här gör det. Eeva Muli har bland annat ägnat sig åt Bengt Pohjanens roman Lykkeri, den första romanen skriven på meänkieli, i sin forskning. Tjugo år senare har cirka 15 romaner skrivits på meänkieli och Lykkeri finns nu i nytryck i en tredje bearbetad upplaga.  ? Den har hittills tryckts i 3.500 exemplar och jag tror inte att det är många romaner skrivna på ett minoritetsspråk som kommit ut i en så pass stor upplaga, säger Bengt Pohjanen. Lykkeri och Pohjanens pjäs Kuutot väckte stort intresse under 1980-talet och själv minns han hur han då reste runt i Tornedalskommunerna och läste ur sin bok för barn och vuxna. Inget ökat intresse  ? 1985 frågade jag skolklasserna i Tärendö hur många som talade meänkieli. Hälften räckte upp handen. I våras återvände jag till Tärendö med samma fråga till dagens barn. Inte en enda hand räcktes upp. Jag kan bara konstatera att medvetenheten om språket ökat, men inte språkintresset, säger Bengt Pohjanen.  ? Över hela världen försvinner små språk med en förintande fart och jag kan ofta känna mitt eget arbete för meänkieli som ett Sisofysarbete. Varje gång jag baxat upp stenen för berget, händer det något som får den att rulla tillbaka igen. Denna kamp för ett litet språk är ju ytterst en politisk fråga och man kan ifrågasätta arbetet genom att tala om det som en bidragsfråga. Å andra sidan möter jag också många som gärna vill lära sig språket och det är därför vi nu kommer med en enkel grammatik på svenska. Jag tror inte att meänkieli kommer att försvinna, men det kommer inte att talas av så många. Dialekt i Finland Eeva Muli har direkt kontakt med den meänkieli som talas på finska sidan. Men när hon sökte efter något skrivet på eller om meänkieli på universitetsbiblioteket i Helsingfors för några år sedan stötte hon på problem.  ? Där visste man inte vad jag talade om. ?Tornedalska? som det kallas hos oss har blivit känt som begrepp först under de senaste tre, fyra åren. I Finland betraktas meänkieli som en dialekt, eftersom språket där är omgiven av sin huvudvariant finskan. Någon officiell beräkning av hur många som talar meänkieli finns inte. Ibland nämns siffran 70.000, ibland 40.000. Räknar man in den finska sidan tror Bengt Pohjanen att det totalt sett rör sig om cirka 150.000 meänkielitalande. Själv hade han gärna sett att språket fått benämnas torniolaakso, ?tornedalska?.  ? Jag stred länge för det, men nu tror jag tyvärr att det har gått för lång tid för en förändring, även om många av dem som hävdade meänkieli, vårt språk, nu har börjat ändra ståndpunkt. Den tredje bearbetade upplagan av Lykkeri vittnar förmodligen ganska väl om den utveckling som meänkieli genomgått under åren, från talspråk till erkänt skriftspråk.  ? Former som jag från början var osäker på, har jag nu bringat reda i. Idén att bara man sätter ett i efter ett svenskt ord så blir det meänkieli, stämmer inte och jag bemödade mig redan från början om att hitta rätt ord. Så länge jag skriver om tiden fram till 1950 går det väldigt bra, men när man kommer till modern tid måste man använda låneord, precis som i svenskan. Men det är aldrig fel att låta låneorden ligga och guppa en stund innan man använder dem. Översatt till ryska Inför helgens litteraturdagar presenteras också en bok innehållande ett urval av Bengt Pohjanens dikter och sånger, översatta till ryska. Det är den andra översättningen i ordningen, gjord av Marat Tarassov, som tidigare också översatt Pohjanens Land i lågor. I september ska Smugglaroperan spelas på teaterfestival i Petrosavodsk och till våren sätter regissören Pavel Kamarov upp en egen dramatisering av Land i lågor på nationalteatern i samma stad. Med ryggen mot den ortodoxa kyrkan och inför den samlade pressen från Norrbotten och Finland läser Marat Tarassov Bengt Pohjanens dikt Lyckliga våren på ryska. Efteråt bläddrar jag i Meänkieli, rätt och lätt. Den inleds med en dikt ur sviten Jag är född utan språk, där Pohjanen på täta rader beskriver känslan av att stå i korselden mellan två språk som piskat hans tunga till stumhet. Sedan följer en intressant och mycket roande historik med gott om funderingar kring språket. Många anekdoter Inte oväntat är anekdoterna många. Som den om tornedalingen som gjorde lumpen i Boden och promenerade tillsammans med en kompis. Naturligtvis talade de meänkieli med varandra. Plötsligt hinner en okänd man ifatt dem, slänger sig om halsen på dem och skriker överlyckligt: ?Åh herregud, finns det människor här också!? Han hade varit inlagd på Garnisonssjukhuset, där alla varit enspråkiga (ummikoita). Eftersom det är en grammatik finns ordet förklarat. Ummikko har samma betydelse som ummessa, som används om kor som sinat. En flerspråkig människa upplever alltså en enspråkig som en som har sinat, det kommer inget. Kanske var det precis det ordet jag sökte efter.

Gräns och gryning i Överkalix

Jag tror inte att det är många romaner skrivna på ett minoritetsspråk som kommit ut i en så pass stor upplaga